lördag 14 maj 2016

TEMPELGRAVEN



https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493959561545794


Värmlands största hällkista

Kör söderut från Säffle mot Duse udde. Ungefär en kilometer söder om Krokstad herrgård svänger man av till höger mot Torstenstorp och når till slut Fornminnesvägen. Det är nog inte ett alltför djärvt antagande att den har fått det namnet därför att i slutet på den vägen hittar man Värmlands största hällkista. Den ligger i en glänta i ett skogsområde, cirka 30 meter norr om en åker.
I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister har den beteckningen By socken 58:1.
Dess koordinater är N 59° 5' 54,11", E 12° 52' 21,37" (WGS84)
Se var Tempelgraven ligger på hitta.se



https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493945994289794

Sedan mitten av 1800-talet har hällkistan kallats Tempelgraven. Man daterar hällkistan till 2300-1800 f.Kr., under perioden neolitikum (bondestenåldern), eller yngre stenåldern. Hällkistor är stenkammargravar som är uppbyggda av tunna, kantställda stenhällar och täckta av en eller flera stenhällar.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493964849605746

Tempelgravens hällkista ligger i en oval stensättning som är 9 x 7 meter i storlek och har en höjd på 0,5 meter. Själva hällkistan är 7 meter lång och 1,5 meter bred. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493967105211762

Den består av två rektangulära gravkamrar, som skils åt av en stenhäll med måtten  1,6 x 1 meter. Den norra kammaren är uppbyggd av 1 häll i vardera långsidorna (0,5-0,7 meter höga) och avslutas i norr av en gavelhäll som är söndervittrad. Den södra kammaren är i öster uppbyggd av 2 stenhällar (den största är 1,3 meter hög) och i väster av 1 häll. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493997468982082

Takhällarna är borttagna, men två av dem står lutade mot sidhällarna i södra kammaren, en ligger ute i stensättningen väster om mitten på hällkistan, och en står två meter öster om hällkistan.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493986762527058

Hällkistan är inte arkeologiskt undersökt men när man har undersökt andra hällkistor runt om i landet har det visat sig att de var kollektivgravar, där flera människor har begravts obrända.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493951726195026

Det sägs att man i början av 1900-talet hittade en pilspets och skärvor av flinta vid en otillåten utgrävning.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493977973572370

Människorna som levde under yngre stenåldern ägnade sig framför allt åt jordbruk och boskapsskötsel. Forskarna antar att byggandet av hällkistor tyder på att människorna började bli mer bofasta än tidigare.


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/6284493935868848593#6284493981832092530

 

Se fler fotografier av Tempelgraven

Alla fotografier i artikeln: © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Källor:
Riksantikvarieämbetets fornsök
Värmland förr och nu 1972, Värmlands Fornminnes- och Museiförening.
Upptäck forntidens Säffle, Hans Olsson
Skylt vid platsen


tisdag 13 oktober 2015

OLOF TRÄTÄLJAS HÖG I SÄFFLE



https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067123142979666

På en liten bergsrygg i ett parkområde i centrala Säffle, i Värmland, ligger den så kallade Olof Trätäljahögen. Det namnet har den haft sen 1773 då Erik Fernow kallade den så i sin bok Beskrifning öfwer Wärmeland. Innan dess (1683) kallades den Knutsbacken i fornforskaren Hadorphs lämnade uppgifter om Värmlands fornlämningar.
Raä-nr: By socken 25:1

koordinater: N 59° 7' 52,34", E 12° 55' 21,39"

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067085980966274

Storhögen är 4 till 4,5 meter hög och har en utbredning av 43x33 meter. På toppen finns en avplaning som är 14x12 meter stor. Antagligen har skattletare varit framme. Enligt Djurklou (1867) har högen också skadats av andra orsaker: “Högens sidor äro ytterst illa medfarna af potatisätare, hvilka här anlagdt icke blott förvaringsgropar utan äfven ordentliga källare, bildande en krans rundtomkring högen”.
Några tallar och lövträd växer nuförtiden på högen.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067116345740578

Söder om högen har det förut legat flera högar. Fyra av dessa blev undersökta år 1912 av Thure Langer. Man hittade då bland annat keramik, järnbeslag, ändstycket av en bronsnål och en grön glaspärla. Langer upptäckte även brända, och obrända, skelettfragment av människa, som daterades till vikingatid. Olof Trätäljas hög har inte blivit undersökt, men eftersom den med all sannolikhet har ingått i detta gravfält är den troligen också från samma tid.
Det är inte bara i storhögen i Säffle som Olof Trätälja påstås ligga. Även i storhögarna i Nysäter och Högsäter ska han enligt legenderna ha fått sin sista vila.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067155663256242
 Porträtt av Snorre Sturlasson. Konstnär: Christian Krogh

Olof Trätäljas historiska existens är oviss. Den isländske historikern och skalden Snorre Sturlasson berättar i Ynglingasagan (som är en del av verket Heimskringla, skrivet under 1200-talets första hälft) att Olofs far, sveakonungen Ingjald, lät bränna inne flera hövdingar för att själv kunna få makt över deras områden. Han fick därför tillnamnet Illråde. Ingjald hade också en dotter, Åsa, som han gifte bort med en konung i Skåne vid namn Gudröd. Åsa var sin fars dotter till sinnelaget. Hon fick Gudröd att döda sin egen bror Halfdan. Ivar vidfamne var son till Halfdan och när han fick reda på mordet samlade han ihop en här och marscherade mot Ränninge där Ingjald var på gästabud. När Ingjald fick kunskap om att Ivar var i närheten beslutade han sig för att tända eld på Ränninge hall och allt folk som var därinne, inklusive Ingjald, brann inne.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067145074330002
 "Konung Ingjald Illråda bränner upp 6 Fylkiskonungar" 
Etsning av Hugo Hamilton, 1830.

Så här berättar Sturlasson vidare:
“När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig.” (Åke Ohlmarks översättning)
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067163010947938
 Gerhard Munthe: Illustration for Ynglingesaga. Snorre 1899-edition. 24

Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
“Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern.” (Åke Ohlmarks översättning.)
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067103468258114

Senare tiders forskning är inte så övertygad om sanningshalten i Snorres berättelser om Värmland, och Fernows (och andra äldre historikers), uttolkningar av de isländska sagorna. Man hävdar att Olof Trätälja, om han alls har existerat, aldrig lämnade Uppsala.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067167853079154
 Olof Trätäljahögen i Ny illustrerad tidning 1876

Kanske måste man nu omvärdera de historiska källorna. 
Enligt religionshistorikern Olof Sundqvist, vid Högskolan i Gävle, bör man återupprätta den medeltida skriftställaren Snorre Sturlasson. En av Sturlassons viktigaste källor var Tjodolf av Hvin (som var Harald Hårfagres hovskald). Det var han som diktade kvädet Ynglingatal, som Sturlasson citerar i sin Ynglingasagan. Där förekommer bland annat berättelsen om Olof Trätälja och hans far Ingjald Illråde. Kvädet ansågs först vara ett hedniskt 800- eller 900-talsverk, men sen påstod den norske forskaren Claus Krag att det istället var en 1100-talsproduktion. Detta anammades av andra forskare och det undergrävde Sturlassons trovärdighet. Krag menar bland annat att det finns spår av medeltida kristet tänkande i Tjodolfs dikt och den skulle därför inte kunna härstamma från hednatid. Men Olof Sundqvist menar att vikingarna kunde ha fått kunskap om de här idéerna i det kristna Britannien eller i Frankerriket.
Något slutgiltigt svar på gåtan Olof Trätälja lär dröja.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067068648698610

Alldeles intill Olof Trätäljas hög står det gamla vattentornet från 1914. Det är cirka 45 meter högt och ritades av arkitekten Ivar Justus Tengbom, som också låg bakom Stockholms konserthus. 1958 ersattes det gamla vattentornet av ett nytt. Sen något år tillbaka har tornet varit föremål för en uppfattande renovering, där bland annat 3,4 ton duvspillning har tagits bort. Tanken är att vattentornet ska rymma kulturell verksamhet. I första hand någon form av konstutställning där man kanske ska dra nytta av att det är högt i tak.


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067110271768018

Källor:
Olof Trätälja, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7751, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2015-09-21.
Riksantikvarieämbetets fornsök.
Med arkeologen Sverige runt, förlag: Forum, 1987
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867.
(återutgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening i ”Värmland förr och nu 1956”).
Beskrifning öfwer Wärmeland, Erik Fernow, 1773.
(Nyutgivning 1977 på NWT:s förlag: ”Beskrivning över Värmland” med kommentarer av Arvid Ernvik).
Snorre Sturlasson återupprättas, artikel av Catharina Ingelman-Sundberg, Svenska dagbladet, 2004-03-14
Tornet öppnas för allmänheten, reportage i SVT Värmlandsnytt, 2014-11-13,
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmland/tornet-oppnas-for-dig
Säffles gamla vattentorn, Destination Säffle, http://www.destinationsaffle.se/sv/gora/saffles-gamla-vattentorn-34332
Snorres konungasagor – Hednakungarna, Snorre Sturlasson, översättning: Åke Ohlmarks, 1961.
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999


måndag 11 augusti 2014

ÄTTEHÖGARNA PÅ SKOTTABERGET


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299235735817922

I gränstrakten mellan Kil och Forshaga, uppe på Skottaberget i Forshaga socken söder om gården Piskenhus, ligger de s.k. Ättehögarna (i folkmun kallade ”Ätterösera”). 
Koordinater 59° 32’ 11,88” N och 13° 26’ 15,50” Ö
Se platsen på Hitta.se


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299224077168146

Det är två gravrösen från bronsåldern, alltså någon gång från tiden mellan 1500 – 500 f.Kr. Strax väster om rösena stupar berget ner mot sjön Norra Hyn.
Man tar sig till Ättehögarna genom att följa den 2 km långa Ätterösleden, som börjar vid viadukten över väg 62, strax innanför porten till Sisugården i Forshaga.


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299254756890338

På Riksantikvarieämbetets fornsök kan man läsa att röse nr 1 (Forshaga 1:1) har en diameter på 15 meter och en höjd på 1,6 meter. Själva stenarna är mellan 0,2 – 0,6 meter stora och en del av dom är skarpkantade.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299283037495410

Röse nr 2 (Forshaga 1:2) ligger 10 meter NV om röse 1 och är 11 meter i diameter och har en höjd på en till en och en halv meter. Stenarna är lika stora som i röse 1, men här är många flata. I det här röset har någon grävt en grop i mitten (5 x 1,5-2,5 meter stor och 0,3-0,5 meter djup) och ytterligare en grop i SSV kanten. Den gropen är 1,5 meter i diameter och 0,3 meter djup. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299304171046034

Rösena restaurerades 1938 av hembygdsföreningen genom överlärare Harald Bäckmans försorg. 1962 års fornminnesinventering tyckte att restaureringen hade blivit osakkunnigt utförd.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299263539047250

Tyvärr gör träden i bergsbranten att det är lite svårt att kunna ta del av utsikten över Kilsbygden, men man kan skymta bl.a. Apertin och Lökene mellan trädstammarna.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046305137265900674


Enligt Erik Fernow trodde man förr i tiden att rösena var gamla förfallna fästningar (eller ”förfallna skansar” enligt P. Björkman), men Fernow berättar att han i det ena röset ”funnit en väl murad grav”. En viss herr fänrik Hans Hjerta hade visat Fernow Ättehögarna. Djurklou skriver om Fernows upptäckt av den murade graven och berättar vidare ”hvars hällar sedermera blifvit bortförda”. 


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299241220788050

Över berget gick den s.k. Skottstigen som förenade Kilsbygden och Forshagabygden. Vid foten av berget passerade den gården Piskenhus. 

Fler bilder


Källor:
Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (nytryck utgiven av Värmlands fornminnes- och Museiförening, 1956).
Notis i tidskriften Skärvan, nr 2, 2011 (Värmlands arkeologiska sällskap).
Riksantikvarieämbetets fornsök.
Beskrivning över Värmland, Erik Fernow, 1773 (nyutgåva med kommentar av Arvid Ernvik, 1977).
Beskrifning öfver Wermland, P. Björkman, 1842 (nyutgåva av Daniel Toijer, 1945).
Berättelser öfver en resa i Vermland sommaren 1845 (utgiven samt försedd med biografisk inledning och register av Ernst Nygren, 1915).


torsdag 23 juni 2011

RYSSEBO GRAVRÖSEN



Granne med Picassoskulpturen


I Ryssebo, på östra sidan om Vålösundet, cirka 5,5 kilometer sydväst om Kristinehamn, ligger fyra gravrösen, och en rösebotten, från bronsåldern. Rösena ligger cirka 160 meter nordöst om Picassos monumentala skulptur på Strandudden.

Gravfältet ligger i Kristinehamns socken, i Värmland, och har fornlämningsnummer 16:1. Dess koordinater är latitud N 59° 16' 25,95", longitud E 14° 3' 14,60" (WGS84)



Gravfältet breder ut sig i nord-sydlig riktning på en yta av 60 x 15 meter i barrskog, på krönet av en svagt kuperad bergrygg.



Fornlämningen är omgiven av sommarstugebebyggelse.
De fyra rösena ligger i en nästan sammanhängande, svag S-form.
De är 7 till 14 meter i diameter och har en höjd på 0,5 till 2 meter. Stenarna som bygger upp rösena har en storlek på 0,1 till 0,4 meter. Några enstaka stenar är 0,7 meter stora.
I alla rösena hittar man en grop i mitten. Groparna mäter 1 till 5 meter i diameter och är 0,2 till 1,2 meter djupa. Ett 4 x 1 meter stort område, i nordvästra kanten, av det röse som ligger längst söderut, har blivit bortplockat.

Rösebotten ligger cirka 10 meter söder om rösena och har en diameter på 9 meter. Den höjer sig bara cirka 0,3 meter över marken. Stenarna i rösebotten har en storlek på 0,1 till 0,7 meter.



N.G. Djurklou använder det gamla namnet Rösebo i sin bok Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi (utgiven 1866) och det syftar med all sannolikhet på gravrösena. På den ekonomiska kartan över Ölme härad från år 1883 kallas stället Ryssebo, vilket också är dess nuvarande namn.



Rösena är inte arkeologiskt undersökta, men redan Djurklou gör följande reflektion: ”Dessa torde äfven förtjena att undersökas, ehuru detta blefve ett drygt arbete.”



År 1965 uppfördes den 15 meter höga skulpturen, som föreställer Picassos fru Jacqueline, på Strandudden, där Vålösundet öppnar sig mot Vänern.



Fler bilder på Picassoskulpturen


Källor:
Riksantikvarieämbetets fornsök
Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1866 (nytryck i Värmland förr och nu 1954).
Skylt på platsen
Wikipedia

tisdag 29 mars 2011

KORPBERGET

 
 


Fornborgen där Odens fåglar flyger


På höjderna öster om Norsälven, och söder om E18, sträcker ett fornlämningsområde ut sig.

Vi ska besöka några av dessa fornminnen genom att följa stigen som slingrar sig från parkeringsplatsen, på E18:s södra sida, upp på Korpberget och sen ända fram till två gravrösen, som ligger på berget söder om Korpberget (enligt Djurklou kallas det för Lilla Årsåsberget). Vid det laget har vi utsikt över Vänern (Åsfjorden).
Alla de här omnämnda fornlämningarna ligger i Segerstad socken i Värmland.
Merparten av informationen har jag hämtat från Riksantikvarieämbetets fornsök.

Segerstad 16


Här ligger två gravrösen, troligen från bronsåldern, på cirka 50-60 meters avstånd från Norsälvens strand, på moränmark som sluttar mot VSV.


Segerstad 16:1


Detta röse, som är 17 meter i diameter och har en höjd på 1,7 meter, består av stenar med 0,25 till 0,5 meters storlek. I rösets mitt finner man en grop som mäter 3 x 3 meter och har ett djup på 0,5 meter. I den del av röset som vetter mot VNV finns ett 7 x 4 meter stort område bortplockat till en höjd på 0,6 meter. Många av stenarna är överväxta med mossa.
Koordinater N 59° 22' 12,43", E 13° 11' 23,40" (WGS84)


Segerstad 16:2




10 meter NNV om 16:1 ligger röse 16:2, som har en diameter på 10 meter och en höjd på 0,6 meter. Stenarna är ungefär lika stora som i 16:1. Röset har under historiens gång blivit något omplockat i ytan och i kanterna. Även i det här röset hittar man en grop i dess mitt och den har måtten 5,5 x 1,5 meter och ett djup på 0,6 meter. Många av stenarna är överväxta med mossa.
Koordinater N 59° 22' 13,24", E 13° 11' 22,13" (WGS84)

Segerstad 15


Här ligger ett röse och tre stensättningar i tallskog på en hällmark som sluttar ner mot Norsälven. Dessa fornlämningar är troligen anlagda under bronsåldern.


Segerstad 15:1




Röset är 10 meter i diameter och har en höjd på 0,9 meter och är uppbyggt av stenar med en storlek mellan 0,2 meter och 0,4 meter. Några enstaka stenar är upptill 0,6 meter i storlek. På grund av utbyggnader har röset fått en geometrisk form med fem kanter. Dess NNV sida är dubbelt så lång som de övriga sidorna.
Koordinater N 59° 21' 58,36", E 13° 11' 18,47" (WGS84)

Segerstad 15:2

Rund stensättning med en diameter på 3,5 meter och en höjd på 0,25 meter. Den består av 0,2 till 0,3 meter stora, övermossade stenar.
Koordinater N 59° 21' 59,35", E 13° 11' 19,34" (WGS84)

Segerstad 15:3

Rektangulär stensättning, med måtten 8 x 5 meter och en höjd på 0,3 meter, som är fylld med 0,1 till 0,4 meter stora stenar. I kantpartierna hittar man några stenar som är 0,7 till 0,9 meter stora. I mitten finns en grop med 1 meters storlek och 0,3 meters djup.
Koordinater N 59° 21' 58,76", E 13° 11' 19,20" (WGS84)

Segerstad 15:4

Rund stensättning som har en diameter på 6,5 meter och en höjd på 0,4 meter. Den är fylld med övermossade stenar med en storlek på 0,2 till 0,4 meter. Stenar har blivit omplockade i ytan och i mitten finns en grop som är 1,5 x 1,5 meter stor och 0,25 meter djup.
Koordinater N 59° 22' 0,20", E 13° 11' 21,75" (WGS84)



Segerstad 11:1



Högst uppe på Korpberget, i gles tallskog, ligger en fornborg.
Den har en utsträckning på 210 x 80 meter i NNÖ-SSV riktning. I väster, söder och öster stupar berget brant ner, men i nordväst och runt till nordöst, där marken är mer långsluttande, finns en 160 meter lång stenvall. Den är 2 till 4 meter bred och har en höjd på mellan 0,6 och 3 meter, sedd från utsidan.


Murarna har bitvis rasat ut. Murarna kan ha innehållit trä, men enligt Hans Lind verkar inte detta vara troligt eftersom det finns en 2 meter lång kallmurning i NNÖ, men han tillägger också att denna bedömning är högst osäker (en kallmurning består av stenar lagda i skift utan murbruk). Man har inte hittat några brandspår i murarna. I norra delen finns en 2 meter bred bergskreva som arkeologerna förmodar är en ingång. Ett frågetecken angående muren finns också i norr. Där är murarna som svagast, och uppvisar inga rasmassor, trots att det därifrån är lättast att nå upp på berget.


Inuti fornborgen ligger ett gravfält, vilket är ovanligt. Vanligtvis daterar man fornborgarna till järnålderns mellersta period, som sträcker sig från år 400 till 600 e.Kr., och rösena till bronsåldern, 1500-500 f.Kr. I det här fallet kan fornborgen och rösena möjligtvis ha byggts samtidigt och då skulle borgen ha kunnat vara en befäst boplats under bronsåldern. Så länge fornborgen, och gravfältet, inte är arkeologiskt undersökta så kan forskarna inte besvara den frågan.
Koordinater N 59° 21' 51,38", E 13° 11' 25,51" (WGS84)


Segerstad 42:1



Gravfältet, som ligger inom Korpbergets fornborg, består av sju fornlämningar, två rösen och fem stensättningar (varav en osäker). Rösena har en diameter på 7 till 16 meter och en höjd på 0,8 till 2 meter och består av stenar med en storlek på 0,25 till 0,5 meter.



I det större röset hittar man fem gropar med en storlek på 1,5 till 4 meter och ett djup på 1 meter. I nordväst finns en grop i vilken man kan se en stenkista med måtten 2,5 x 1 meter. Den är kallmurad och består av 0,25 till 0,4 meter långa stenar. I ändarna ligger två hällar med måtten 1 x 0,7 x 0,7 och 0,15 meter. Djurklou berättar att ”i sjelfva grafkistan sågos lemningarne efter en stor nu förmultnad björk, som utvisade att dess förstöring inträffat i långt hänsvunnen tid”. I det mindre röset kan man ana en kantkedja, 0,3 meter hög och med 0,3 till 0,5 meter långa stenar.

De runda stensättningarna är 2 till 6,5 meter i diameter och 0,15 till 0,3 meter höga. De består av 0,1 till 0,25 meter stora stenar, som genom århundradena har blivit något omplockade.
Koordinater N 59° 21' 52,04", E 13° 11' 25,75" (WGS84)


Utsikt över Vänern (Åsfjorden) från Korpbergets fornborg

Segerstad 130:1




Cirka 350 meter öster om Korpberget ligger gården Lilla Årsås. Här gjordes ett lösfynd av en skafthålsyxa. Den ingår i friherre C. Cederströms samling, inköpt av Historiska museet år 1886 för 200 kronor. I Ernst Nygrens bok Värmlands stenålder finns den upptagen med inventarienummer 7943 (729).
Koordinater N 59° 21' 45,31", E 13° 11' 44,71" (WGS84)

Segerstad 12:1


Korpbergets södra stup

För att komma till nästa gravröse måste man återvända till norra delen av fornborgen där stigen för oss nerför berget.
Stigen löper sen genom dalgången, mellan Korpberget och Lilla Årsåsberget, där man tidigare kunde gå genom en John Bauer-liknande skog. Efter skogsavverkning är marken svårgenomtränglig på grund av ris och sly.



Det här röset har en diameter på 9 meter och en höjd på 1 meter och ligger i en starkt sluttande bergssida åt väster. Stenarna, som består av röd, kantig granit, har en storlek på 0,2 till 0,4 meter. En tre meter lång kallmurad del finns i södra kanten. Den är 0,5 meter hög och är byggd av 0,3 till 0,4 meter långa stenar. I rösets mitt finns en grop med måtten 2 x 2 meter och med ett djup på 1 meter. Troligen anlagd under bronsåldern.
Koordinater N 59° 21' 47,21", E 13° 11' 21,86" (WGS84)


Segerstad 13



På krönet av Lilla Årsåsberget ligger två gravrösen från bronsåldern.

Segerstad 13:1



Röset, som består av 0,25 till 0,6 meter stora stenar av röd granit, är 19 meter i diameter och höjer sig 2,5 meter över marken. Det finns ett intakt kallmurat parti i den sydöstra kanten av röset. Det är 0,5 meter högt och 1,5 meter långt och är murat av 0,3 till 0,6 meter långa stenar.


I mitten finns ett 5 x 5 meter stort bortplockat parti där man finner två gropar. Den ena gropen är 1 meter i diameter och 0,4 meter djup och den andra är 2 meter i diameter och 1,5 meter djup. I botten på den största gropen kan man se en stenrad som är 1,2 meter lång och 0,4 m hög och uppbyggd av 0,3 till 0,5 meter långa stenar. Det kan vara sidan av en stenkista. Rösets södra del är delvis skadat av stentäkt.
Koordinater N 59° 21' 36,80", E 13° 11' 21,71" (WGS84)

Segerstad 13:2



Det här röset är 1,8 meter högt och har en diameter på 11 meter. Stenarna består av bruten röd granit och är 0,2 till 0,4 meter stora. Även i det här röset finns en grop i mitten. Det är 2,5 meter i diameter och 1,2 meter djupt.
Koordinater N 59° 21' 37,48", E 13° 11' 21,85" (WGS84)

Fler bilder


Källor:
Riksantikvarieämbetets fornsök
Informationsskyltar på platsen
Befästa berg – hägnade höjder, C-uppsats i arkeologi, Hans Lind, 1993.
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum och Länsstyrelsen i Värmland, 1986.
Värmlands stenålder, Ernst Nygren, 1914.
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (nytryck i Värmland förr och nu 1956).
*