OLOF TRÄTÄLJAS HÖG I SÄFFLE

På en liten bergsrygg i ett parkområde i centrala Säffle, i Värmland, ligger den så kallade Olof Trätäljahögen. Det namnet har den haft sen 1773 då Erik Fernow kallade den så i sin bok Beskrifning öfwer Wärmeland. Innan dess (1683) kallades den Knutsbacken i fornforskaren Hadorphs lämnade uppgifter om Värmlands fornlämningar.
Raä-nr: By socken 25:1
koordinater: N 59° 7' 52,34", E 12° 55' 21,39"

Storhögen är 4 till 4,5 meter hög och har en utbredning av 43x33 meter. På toppen finns en avplaning som är 14x12 meter stor. Antagligen har skattletare varit framme. Enligt Djurklou (1867) har högen också skadats av andra orsaker: “Högens sidor äro ytterst illa medfarna af potatisätare, hvilka här anlagdt icke blott förvaringsgropar utan äfven ordentliga källare, bildande en krans rundtomkring högen”.
Några tallar och lövträd växer nuförtiden på högen.
 

Söder om högen har det förut legat flera högar. Fyra av dessa blev undersökta år 1912 av Thure Langer. Man hittade då bland annat keramik, järnbeslag, ändstycket av en bronsnål och en grön glaspärla. Langer upptäckte även brända, och obrända, skelettfragment av människa, som daterades till vikingatid. Olof Trätäljas hög har inte blivit undersökt, men eftersom den med all sannolikhet har ingått i detta gravfält är den troligen också från samma tid.
Det är inte bara i storhögen i Säffle som Olof Trätälja påstås ligga. Även i storhögarna i Nysäter och Högsäter ska han enligt legenderna ha fått sin sista vila.
 

 Porträtt av Snorre Sturlasson. Konstnär: Christian Krogh

Olof Trätäljas historiska existens är oviss. Den isländske historikern och skalden Snorre Sturlasson berättar i Ynglingasagan (som är en del av verket Heimskringla, skrivet under 1200-talets första hälft) att Olofs far, sveakonungen Ingjald, lät bränna inne flera hövdingar för att själv kunna få makt över deras områden. Han fick därför tillnamnet Illråde. Ingjald hade också en dotter, Åsa, som han gifte bort med en konung i Skåne vid namn Gudröd. Åsa var sin fars dotter till sinnelaget. Hon fick Gudröd att döda sin egen bror Halfdan. Ivar vidfamne var son till Halfdan och när han fick reda på mordet samlade han ihop en här och marscherade mot Ränninge där Ingjald var på gästabud. När Ingjald fick kunskap om att Ivar var i närheten beslutade han sig för att tända eld på Ränninge hall och allt folk som var därinne, inklusive Ingjald, brann inne.
 

 "Konung Ingjald Illråda bränner upp 6 Fylkiskonungar" 
Etsning av Hugo Hamilton, 1830.

Så här berättar Sturlasson vidare:
“När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig.” (Åke Ohlmarks översättning)
 

 Gerhard Munthe: Illustration for Ynglingesaga. Snorre 1899-edition. 24

Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
“Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern.” (Åke Ohlmarks översättning.)
 

Senare tiders forskning är inte så övertygad om sanningshalten i Snorres berättelser om Värmland, och Fernows (och andra äldre historikers), uttolkningar av de isländska sagorna. Man hävdar att Olof Trätälja, om han alls har existerat, aldrig lämnade Uppsala.
 

 Olof Trätäljahögen i Ny illustrerad tidning 1876

Kanske måste man nu omvärdera de historiska källorna. 
Enligt religionshistorikern Olof Sundqvist, vid Högskolan i Gävle, bör man återupprätta den medeltida skriftställaren Snorre Sturlasson. En av Sturlassons viktigaste källor var Tjodolf av Hvin (som var Harald Hårfagres hovskald). Det var han som diktade kvädet Ynglingatal, som Sturlasson citerar i sin Ynglingasagan. Där förekommer bland annat berättelsen om Olof Trätälja och hans far Ingjald Illråde. Kvädet ansågs först vara ett hedniskt 800- eller 900-talsverk, men sen påstod den norske forskaren Claus Krag att det istället var en 1100-talsproduktion. Detta anammades av andra forskare och det undergrävde Sturlassons trovärdighet. Krag menar bland annat att det finns spår av medeltida kristet tänkande i Tjodolfs dikt och den skulle därför inte kunna härstamma från hednatid. Men Olof Sundqvist menar att vikingarna kunde ha fått kunskap om de här idéerna i det kristna Britannien eller i Frankerriket.
Något slutgiltigt svar på gåtan Olof Trätälja lär dröja.
 

Alldeles intill Olof Trätäljas hög står det gamla vattentornet från 1914. Det är cirka 45 meter högt och ritades av arkitekten Ivar Justus Tengbom, som också låg bakom Stockholms konserthus. 1958 ersattes det gamla vattentornet av ett nytt. Sen något år tillbaka har tornet varit föremål för en uppfattande renovering, där bland annat 3,4 ton duvspillning har tagits bort. Tanken är att vattentornet ska rymma kulturell verksamhet. I första hand någon form av konstutställning där man kanske ska dra nytta av att det är högt i tak.

Källor:
Olof Trätälja, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7751, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2015-09-21.
Riksantikvarieämbetets fornsök.
Med arkeologen Sverige runt, förlag: Forum, 1987
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867.
(återutgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening i ”Värmland förr och nu 1956”).
Beskrifning öfwer Wärmeland, Erik Fernow, 1773.
(Nyutgivning 1977 på NWT:s förlag: ”Beskrivning över Värmland” med kommentarer av Arvid Ernvik).
Snorre Sturlasson återupprättas, artikel av Catharina Ingelman-Sundberg, Svenska dagbladet, 2004-03-14
Tornet öppnas för allmänheten, reportage i SVT Värmlandsnytt, 2014-11-13,
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmland/tornet-oppnas-for-dig
Säffles gamla vattentorn, Destination Säffle, http://www.destinationsaffle.se/sv/gora/saffles-gamla-vattentorn-34332
Snorres konungasagor – Hednakungarna, Snorre Sturlasson, översättning: Åke Ohlmarks, 1961.
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999

NÄSUDDEN

Fornlämning nr 29, Stavnäs socken

Efter en vandring på en cirka 500 meter lång skogsstig, från närmaste landsväg, kommer man ut i en stor glänta på Glafsfjordens västra strand. I dess mitt ligger Näsuddens stora gravröse från bronsåldern. Det har fornlämningsnummer 29, i Stavnäs socken, Värmland.

Fornlämning nr 30, Stavnäs socken

Om man följer skogsstigen ytterligare cirka 450 meter norrut, utefter stranden, så når man fram till ett litet gravröse, också från bronsåldern, med fornlämningsnummer 30.

Gravröse fornlämningsnummer 29, Stavnäs socken

 

Gravrösets koordinater är N 59° 29' 44,81", E 12° 42' 17,93" (WGS84).

Det här röset är ett av de största i Värmland.

I sin bok Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi anger N.G. Djurklou till och med att det skulle vara Värmlands största. Nu är det inte riktigt så. Det rekordet innehar gravröset på Lövåsudden, i Glava socken (det röset ligger också på Glafsfjordens västra strand).

Enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister är Näsuddsröset i stort sett runt, med måtten 40 x 30 meter i öst-västlig riktning, och det har en höjd av 4 – 6,5 meter.

 Dess sidor mot norr, öster och söder är mest intakta och sluttar brant ner mot den omgivande marken. Rösets östra del är mest välbevarad och ger ett mäktigt intryck när man ser det från sjösidan. Det var förmodligen meningen också. Det gällde att visa upp en maktsymbol inför de människor som utnyttjade Glafsfjorden som vattenled.

Den västra sidan är långsluttande och leder upp till rösets mitt där man finner två stora gropar. Den ena är 16 meter lång (öst-västlig riktning) och är 8 meter bred. Dess djup är 2,5 meter. Söder om den första gropen ligger en grop som är 10 meter i diameter och 1,5 meter djup. Väster om rösets mittparti finner man en tredje grop som är 6 meter i diameter och 1,5 meter djup.

Delar av röset är övermossat, framförallt dess östra sida.

Arkelogen Michael Jerkemark skriver i Gillbergadalens fornlämningar att man på den norra sidan av röset har plockat ur sten som sen har ”lagts till något som kan likna en fyrkant, väl avgränsad till den omgivande terrängen”. Fyrkantens norra del är ganska låg men höjer sig successivt ju närmare man kommer platsen för urplockningen och övergår gradvis i röset. Jerkemark antar att röset har använts under längre tid. ”Gravplundrare skulle väl inte lägga det urplockade materialet på ordnat vis?” frågar han sig.

Djurklou påstår att ”en Konung skall här ligga begravd”, men eftersom röset inte har blivit arkeologiskt undersökt så vet man inte vad som döljer sig i dess inre.

Gravröse fornlämningsnummer 30, Stavnäs socken

Detta röse har koordinaterna N 59° 29' 55,44", E 12° 42' 37,02" (WGS84).

Fornlämningsregistret noterar att röset är 11 meter i diameter och att dess höjd är 1,1 meter. Storleken på stenarna är 0,2 – 0,5 meter. I rösets mitt kan man se en grop med måtten 6 x 6 x 0,7 meter.

Fler bilder

Källor:

Gillbergadalens fornlämningar, C-uppsats i arkeologi, Michael Jerkemark, 1990.

Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (återutgivning i Värmland förr och nu, 1956).

Riksantikvarieämbetets fornsök.

Informationskyltar på plats.
*

SOMMERSTA

Gravfältet där backsippan växer

I ån Vismans dalgång ligger fem små grusåsar väster om, och strax intill väg 26 (tidigare väg 64), två kilometer söder om Visnums kyrka, i Värmland. De ingår i den rullstensås som kallas Visnumsåsen. På fyra av de sydligaste kullarna har man under järnåldern anlagt gravfält (på den femte åsen ligger Visnums kyrkas begravningsplats). De fyra gravfälten kallas Backa, Vall, Barbrohöjden och Sommersta. Den här artikeln ska handla om Sommersta.

Gravfältet har fornlämningsnummer 18:1 i Visnums socken och ligger på latitud 59,1127 N och longitud 14,1746 Ö (WGS84).

Gravfältet består av 10 gravhögar och ungefär 20 runda stensättningar. Området har en utsträckning på 80 x 60 meter i riktning NNÖ till SSV.
Högarna är mellan 6 till 11 meter i diameter och höjer sig över markytan 0,5 till 1,2 meter.

I mitten av en av högarna står en rest sten som är 1,8 meter hög, 0,9 meter bred och 0,6 meter tjock. Intill ligger en annan sten. I boken Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi skriver N. G. Djurklou: ”Wid den sistnämndes [gravhög] fot ligga tvenne kullfallna bautastenar, den ena ungefär 7 fot lång och 1 fot tjock, den andra 6 fot på 1,5 fots tjocklek. Den förra uppgifves hafva warit rest midt på högen, men troligare synes att de stått en på hvardera sidan om densamma.”

Djurklous bok gavs ut i nytryck 1954 i bokserien Värmland förr och nu. I en kommentar i den utgåvan kan man läsa: ”De av Djurklou omnämnda, då kullfallna bautastenarna kvarligga.” Den sten som nu står upp har alltså blivit upprest igen i sen tid.

Det är ganska svårt att skilja en del av högarna från stensättningarna. De runda, övertorvade stensättningarna har en diameter av 4 till 9 meter och har en höjd av 0,1 till 0,5 meter. I en del av dem kan man skymta enstaka stenar över markytan. Gravfältet har skadats av en del odlingar i dess mitt och schaktningar i omgivningen.


foto: David Castor (maj 2005)

Den fridlysta backsippan (Anemone pulsatilla), en art i familjen ranunkelväxter, hittar man vid Sommersta. Det här är nordgränsen för blommans utbredningsområde i Sverige. Den är en flerårig ört som blommar under april-maj. Den trivs bäst på torra, gräsklädda backar. Rullstensåsen vid Sommersta är då en bra växtplats.

Backsippan har utvecklat en pålrot som borrar sig djupt ner i marken för att klara av att växa på den karga marken. På varje blomskaft växer det ut en enda stor blå-violett blomkalk. Efter att blomningen är över, och under tiden som frukten mognar, kan stjälken nå en höjd av 40 cm. Själva frukten består av en nöt med ett långt, ludet utskott. På så vis får vinden lätt tag i den.

I området växer också några andra ovanliga växter. Däribland kan man notera mörkt kungsljus, rockentrav och backnejlika. Tack vare att man varje år slår och röjer gräs och sly så bevaras den ursprungliga floran.

I avdelningen med kommentarer till Erik Fernows Beskrivning över Värmland skriver Arvid Ernvik att gården Sommersta tidigast omnämndes i lagman Höldos donationsbrev från år 1268 och att den också var en av de första värmlandsgårdar som då skänktes till Riseberga kloster (ett cisterciensiskt nunnekloster i Edsbergs socken i Närke). Sommersta omnämns också i ett skadat pergamentsbrev från den 16 juli 1280.

I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv berättas att SOV (Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län) ”med olika grad av ofta berättigad tveksamhet” anser att en del sta-namn kan innehålla ett personnamn. I Sommerstas fall skulle det namnet vara ”Somar”. År 1268 stavades gårdsnamnet Sumarstathum och 1280 Somaerstadum.

Sommersta ligger på västra sidan av väg 26


Fler bilder

Källor:

Informationsskylt på platsen

Nationalencyklopedin

Riksantikvarieämbetets fornsök

Värmländsk natur, Björn Ehrenroth och Jan Schützer, 1996.

Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981.

Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1866 (nytryck utgiven i Värmland förr och nu, 1954).

Beskrifning öfwer Wärmeland, Erik Fernow, 1773 (nyutgåva med kommentarer av Arvid Ernvik, 1977).

KUNGSHÖGEN VID HÖGSÄTER

Ligger Olof Trätälja begravd här?

Om man åker länsväg 665 från Borgvik mot Högsäter kan man passa på att åka med färjan Byälvan, som går över Byälven, från Fyksnäs till Högsäter. Det är Sveriges äldsta och minsta färjeled. År 2005 firade den 50 årsjubileum. Efter en tre minuter lång färd är man i Högsäter och till vänster, uppe på krönet av en grusås, ser man gravhögen, som kallas Kungshögen.
Den har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.



Högen är 28 meter i diameter och 5 meter hög. På toppen finns en avplanad yta 8 meter i diameter. I dess mitt hittar man en grop, 3–4 decimeter djup och 2,5 meter i diameter. I högens branta sidor kan man hitta enstaka stenar och smågropar. Själva gravhögen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men antas vara anlagd under yngre järnåldern.



Högen ligger strax söder om en gammal färdled som leder ner till färjestället. Man kan anta att Byälven var en viktig kommunikationsled under järnåldern och storhögarna tyder på att stormän har bott utefter Byälven. Alla storhögar ligger utefter älvens västra sida. Man vet inte varför det är på det viset. Kan dåtidens människor ha haft en föreställning om att dödsriket låg i väster, den nedgående solens land, såsom till exempel egyptierna trodde?



Söder om högen finns en husgrundsterrass som sträcker sig 70 meter söderut och med en bredd av 14 meter. 1993 utförde Värmlands museum en undersökning av terrassen. Man hittade "en stenlagd terrasskant, stora mängder lerklining, konstruktioner av lera och mjäla, stolphål samt gropar" (enligt Riksantikvarieämbetets fornsök). Boplatsen har daterats till 300-talet, under järnåldern. Man har också hittat slagg efter järnhantering. Terrassens sidor har använts för odling under 1700- eller 1800-talet.



I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv kan man läsa att "de värmländska sätergårdarna ligger centralt, i bygder som är rika på fornminnen, i omedelbar eller nära anslutning till dokumenterat gammal bebyggelse". Högsäter hette Høseter på 1460-talet och Högsether på 1530-talet.
　
Enligt traditionen vilar den värmländske sagokungen Olof Trätälja i högen. Helt säker har man tydligen inte varit för även de två storhögarna i Säffle och i Nysäter har utpekats som Trätäljas sista viloplats. Trätälja ska ha varit son till sveakonungen Ingjald Illråde (se artikeln Anunds hög). På grund av faderns illdåd i Uppsala tvingades Olof fly till landets västra delar.



Man kan läsa om Olof Trätälja i Snorre Sturlassons Ynglingasaga från år 1241:
"När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig." (Åke Ohlmarks översättning)

Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
"Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern." (Åke Ohlmarks översättning.)

Sven Kullander skriver i sin bok Värmarnas land att förre professorn i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala, Sune Lindqvist, har lagt fram teorin att det istället är sveakungen Åle som ligger i en av storhögarna utefter Byälven. Åle var äldre bror till Ottar Vendelkråka. I Ynglingasagan berättas det att Vendelkråka var farfars farfars farfar till Olof Trätälja. Åle, som var son till Egil, sägs ha regerat svearna under 520-talet. Som grund för sin tes har Lindqvist den fornengelska dikten Beowulf.

Fler bilder


Källor:
Informationsskylt vid platsen
Riksantikvarieämbetets fornsök
Värmarnas land, Sven Kullander, 2005
Artiklar i Värmlands folkblad 2002-07-01 och 2005-08-11
Vägar till Värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Värmland förr och nu 1972
Snorre Sturlassons Ynglingasagan (i Snorres konungasagor), översättning Åke Ohlmarks, 1961
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, nytryck i Värmland förr och nu 1956 (originalutgivningsår: 1867).