Nära vägkorset vid Västra Hovlanda på Hammarö, i Värmland, står en av landskapets fyra runstenar. Den blev påkörd av en lastbil 1958, och flyttades därför en liten bit, och är nu placerad cirka fyra meter sydöst om vägen. Latitud 59,3163 grader nord och longitud 13,5326 grader öst (WGS84). Enligt en lokal tradition ska stenen förr ha legat ute på åkern, cirka 200 m sydväst om det ställe där den nu är placerad. Stenen har fornlämningsnummer 1:1 i Hammarö socken.
Stenen är ristad med yngre runor och forskarna har, med hjälp av runornas utseende, daterat runstenen till omkring år 1025, vilket ligger vid övergången mellan vikingatid och medeltid. Stenen är i dag fragmentarisk och det är bara en del av den ursprungliga texten som är bevarad. Den kvarvarande delen består av röd granit och är 86 centimeter hög. Vid basen är den 48 centimeter bred och smalnar sedan av mot toppen till endast 12 centimeter. Den har en tjocklek på 15 centimeter. Ristningsytan är vänd mot landsvägen.
År 1683 skickades en ”ransakning” in till Antikvitetsarkivet, och i den finns den äldsta uppgiften om stenen vid Hovlanda. Under rubriken ”Carlstadh Tingelagh och Hammaröö S:n” kan man läsa: ”Wedh W: Hoflanda finss Een steen medh Runske Bokstäfuer På, men ingen weeth någott Att Berätta om den Samma”. Ett par decennier senare gav prosten Erland Hofsten (1651-1717) något fylligare uppgifter i sin Beskrifning öfwer Wermeland. Han skriver bland annat ”wid Hoflanda gård en sten är med Runebokstäfwer, men så illa medfaren, at man knapt kan kiänna sielfwa stafwarna, och fast man någorlunda kunnat them uptäckna, som the här utritade stå, hafwer man likwäl ännu, intet funnit någon mening ther wid.” Vidare berättar han att eftersom runstenen har blivit funnen vid gården med namnet Hovlanda, så har det här, enligt sägnen, bott en kungason, och det är efter dennes hov, som gården fått sitt namn, och kanske har också stenen ristats till minne av honom.
År 1728 tecknade regementsfältskären Daniel Noréen av stenen. Då fanns fortfarande en av de delar kvar, som i dag är försvunna. Tack vare den teckningen har en något större andel av texten kunnat tolkas, än om man bara hade haft tillgång till den sten, som nu står på åkerrenen i Västra Hovlanda. Man har vid ett flertal tillfällen gjort försök att hitta de försvunna delarna, men utan resultat. Sommaren 1867 besökte den nyblivne antikvitetsintendenten N. G. Djurklou Hovlandastenen. I boken Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi berättar han bland annat att stenen skulle ha använts i en smedjehärd, men att smeden aldrig hade fått någon ro, utan hade förföljts av ”hvarjehanda nattliga syner” till dess att han hade ställt tillbaka stenen.
Men vad berättar då själva runstenen? Ja, texten ska läsas nerifrån och uppåt och lyder: ”Biaurn risi stin thin aftr Isigur su”. Man har tolkat detta som ”Björn reste denna sten efter Esger sin…”. Kanske var Esger son till Björn.
Fler bilder
Källor:
Informationsskylt på platsen
Värmlands runinskrifter, Sven B. F. Jansson, 1978
Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867 (nytryck utgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening, 1956)
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök
Stenen är ristad med yngre runor och forskarna har, med hjälp av runornas utseende, daterat runstenen till omkring år 1025, vilket ligger vid övergången mellan vikingatid och medeltid. Stenen är i dag fragmentarisk och det är bara en del av den ursprungliga texten som är bevarad. Den kvarvarande delen består av röd granit och är 86 centimeter hög. Vid basen är den 48 centimeter bred och smalnar sedan av mot toppen till endast 12 centimeter. Den har en tjocklek på 15 centimeter. Ristningsytan är vänd mot landsvägen.
År 1683 skickades en ”ransakning” in till Antikvitetsarkivet, och i den finns den äldsta uppgiften om stenen vid Hovlanda. Under rubriken ”Carlstadh Tingelagh och Hammaröö S:n” kan man läsa: ”Wedh W: Hoflanda finss Een steen medh Runske Bokstäfuer På, men ingen weeth någott Att Berätta om den Samma”. Ett par decennier senare gav prosten Erland Hofsten (1651-1717) något fylligare uppgifter i sin Beskrifning öfwer Wermeland. Han skriver bland annat ”wid Hoflanda gård en sten är med Runebokstäfwer, men så illa medfaren, at man knapt kan kiänna sielfwa stafwarna, och fast man någorlunda kunnat them uptäckna, som the här utritade stå, hafwer man likwäl ännu, intet funnit någon mening ther wid.” Vidare berättar han att eftersom runstenen har blivit funnen vid gården med namnet Hovlanda, så har det här, enligt sägnen, bott en kungason, och det är efter dennes hov, som gården fått sitt namn, och kanske har också stenen ristats till minne av honom.
År 1728 tecknade regementsfältskären Daniel Noréen av stenen. Då fanns fortfarande en av de delar kvar, som i dag är försvunna. Tack vare den teckningen har en något större andel av texten kunnat tolkas, än om man bara hade haft tillgång till den sten, som nu står på åkerrenen i Västra Hovlanda. Man har vid ett flertal tillfällen gjort försök att hitta de försvunna delarna, men utan resultat. Sommaren 1867 besökte den nyblivne antikvitetsintendenten N. G. Djurklou Hovlandastenen. I boken Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi berättar han bland annat att stenen skulle ha använts i en smedjehärd, men att smeden aldrig hade fått någon ro, utan hade förföljts av ”hvarjehanda nattliga syner” till dess att han hade ställt tillbaka stenen.Men vad berättar då själva runstenen? Ja, texten ska läsas nerifrån och uppåt och lyder: ”Biaurn risi stin thin aftr Isigur su”. Man har tolkat detta som ”Björn reste denna sten efter Esger sin…”. Kanske var Esger son till Björn.
Fler bilder
Källor:
Informationsskylt på platsen
Värmlands runinskrifter, Sven B. F. Jansson, 1978
Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867 (nytryck utgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening, 1956)
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök
