OLOF TRÄTÄLJAS HÖG I SÄFFLE

På en liten bergsrygg i ett parkområde i centrala Säffle, i Värmland, ligger den så kallade Olof Trätäljahögen. Det namnet har den haft sen 1773 då Erik Fernow kallade den så i sin bok Beskrifning öfwer Wärmeland. Innan dess (1683) kallades den Knutsbacken i fornforskaren Hadorphs lämnade uppgifter om Värmlands fornlämningar.
Raä-nr: By socken 25:1
koordinater: N 59° 7' 52,34", E 12° 55' 21,39"

Storhögen är 4 till 4,5 meter hög och har en utbredning av 43x33 meter. På toppen finns en avplaning som är 14x12 meter stor. Antagligen har skattletare varit framme. Enligt Djurklou (1867) har högen också skadats av andra orsaker: “Högens sidor äro ytterst illa medfarna af potatisätare, hvilka här anlagdt icke blott förvaringsgropar utan äfven ordentliga källare, bildande en krans rundtomkring högen”.
Några tallar och lövträd växer nuförtiden på högen.
 

Söder om högen har det förut legat flera högar. Fyra av dessa blev undersökta år 1912 av Thure Langer. Man hittade då bland annat keramik, järnbeslag, ändstycket av en bronsnål och en grön glaspärla. Langer upptäckte även brända, och obrända, skelettfragment av människa, som daterades till vikingatid. Olof Trätäljas hög har inte blivit undersökt, men eftersom den med all sannolikhet har ingått i detta gravfält är den troligen också från samma tid.
Det är inte bara i storhögen i Säffle som Olof Trätälja påstås ligga. Även i storhögarna i Nysäter och Högsäter ska han enligt legenderna ha fått sin sista vila.
 

 Porträtt av Snorre Sturlasson. Konstnär: Christian Krogh

Olof Trätäljas historiska existens är oviss. Den isländske historikern och skalden Snorre Sturlasson berättar i Ynglingasagan (som är en del av verket Heimskringla, skrivet under 1200-talets första hälft) att Olofs far, sveakonungen Ingjald, lät bränna inne flera hövdingar för att själv kunna få makt över deras områden. Han fick därför tillnamnet Illråde. Ingjald hade också en dotter, Åsa, som han gifte bort med en konung i Skåne vid namn Gudröd. Åsa var sin fars dotter till sinnelaget. Hon fick Gudröd att döda sin egen bror Halfdan. Ivar vidfamne var son till Halfdan och när han fick reda på mordet samlade han ihop en här och marscherade mot Ränninge där Ingjald var på gästabud. När Ingjald fick kunskap om att Ivar var i närheten beslutade han sig för att tända eld på Ränninge hall och allt folk som var därinne, inklusive Ingjald, brann inne.
 

 "Konung Ingjald Illråda bränner upp 6 Fylkiskonungar" 
Etsning av Hugo Hamilton, 1830.

Så här berättar Sturlasson vidare:
“När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig.” (Åke Ohlmarks översättning)
 

 Gerhard Munthe: Illustration for Ynglingesaga. Snorre 1899-edition. 24

Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
“Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern.” (Åke Ohlmarks översättning.)
 

Senare tiders forskning är inte så övertygad om sanningshalten i Snorres berättelser om Värmland, och Fernows (och andra äldre historikers), uttolkningar av de isländska sagorna. Man hävdar att Olof Trätälja, om han alls har existerat, aldrig lämnade Uppsala.
 

 Olof Trätäljahögen i Ny illustrerad tidning 1876

Kanske måste man nu omvärdera de historiska källorna. 
Enligt religionshistorikern Olof Sundqvist, vid Högskolan i Gävle, bör man återupprätta den medeltida skriftställaren Snorre Sturlasson. En av Sturlassons viktigaste källor var Tjodolf av Hvin (som var Harald Hårfagres hovskald). Det var han som diktade kvädet Ynglingatal, som Sturlasson citerar i sin Ynglingasagan. Där förekommer bland annat berättelsen om Olof Trätälja och hans far Ingjald Illråde. Kvädet ansågs först vara ett hedniskt 800- eller 900-talsverk, men sen påstod den norske forskaren Claus Krag att det istället var en 1100-talsproduktion. Detta anammades av andra forskare och det undergrävde Sturlassons trovärdighet. Krag menar bland annat att det finns spår av medeltida kristet tänkande i Tjodolfs dikt och den skulle därför inte kunna härstamma från hednatid. Men Olof Sundqvist menar att vikingarna kunde ha fått kunskap om de här idéerna i det kristna Britannien eller i Frankerriket.
Något slutgiltigt svar på gåtan Olof Trätälja lär dröja.
 

Alldeles intill Olof Trätäljas hög står det gamla vattentornet från 1914. Det är cirka 45 meter högt och ritades av arkitekten Ivar Justus Tengbom, som också låg bakom Stockholms konserthus. 1958 ersattes det gamla vattentornet av ett nytt. Sen något år tillbaka har tornet varit föremål för en uppfattande renovering, där bland annat 3,4 ton duvspillning har tagits bort. Tanken är att vattentornet ska rymma kulturell verksamhet. I första hand någon form av konstutställning där man kanske ska dra nytta av att det är högt i tak.

Källor:
Olof Trätälja, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7751, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2015-09-21.
Riksantikvarieämbetets fornsök.
Med arkeologen Sverige runt, förlag: Forum, 1987
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867.
(återutgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening i ”Värmland förr och nu 1956”).
Beskrifning öfwer Wärmeland, Erik Fernow, 1773.
(Nyutgivning 1977 på NWT:s förlag: ”Beskrivning över Värmland” med kommentarer av Arvid Ernvik).
Snorre Sturlasson återupprättas, artikel av Catharina Ingelman-Sundberg, Svenska dagbladet, 2004-03-14
Tornet öppnas för allmänheten, reportage i SVT Värmlandsnytt, 2014-11-13,
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmland/tornet-oppnas-for-dig
Säffles gamla vattentorn, Destination Säffle, http://www.destinationsaffle.se/sv/gora/saffles-gamla-vattentorn-34332
Snorres konungasagor – Hednakungarna, Snorre Sturlasson, översättning: Åke Ohlmarks, 1961.
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999