Ligger Olof Trätälja begravd här?
Om man åker länsväg 665 från Borgvik mot Högsäter kan man passa på att åka med färjan Byälvan, som går över Byälven, från Fyksnäs till Högsäter. Det är Sveriges äldsta och minsta färjeled. År 2005 firade den 50 årsjubileum. Efter en tre minuter lång färd är man i Högsäter och till vänster, uppe på krönet av en grusås, ser man gravhögen, som kallas Kungshögen.
Den har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.
Högen är 28 meter i diameter och 5 meter hög. På toppen finns en avplanad yta 8 meter i diameter. I dess mitt hittar man en grop, 3–4 decimeter djup och 2,5 meter i diameter. I högens branta sidor kan man hitta enstaka stenar och smågropar. Själva gravhögen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men antas vara anlagd under yngre järnåldern.
Högen ligger strax söder om en gammal färdled som leder ner till färjestället. Man kan anta att Byälven var en viktig kommunikationsled under järnåldern och storhögarna tyder på att stormän har bott utefter Byälven. Alla storhögar ligger utefter älvens västra sida. Man vet inte varför det är på det viset. Kan dåtidens människor ha haft en föreställning om att dödsriket låg i väster, den nedgående solens land, såsom till exempel egyptierna trodde?
Söder om högen finns en husgrundsterrass som sträcker sig 70 meter söderut och med en bredd av 14 meter. 1993 utförde Värmlands museum en undersökning av terrassen. Man hittade "en stenlagd terrasskant, stora mängder lerklining, konstruktioner av lera och mjäla, stolphål samt gropar" (enligt Riksantikvarieämbetets fornsök). Boplatsen har daterats till 300-talet, under järnåldern. Man har också hittat slagg efter järnhantering. Terrassens sidor har använts för odling under 1700- eller 1800-talet.
I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv kan man läsa att "de värmländska sätergårdarna ligger centralt, i bygder som är rika på fornminnen, i omedelbar eller nära anslutning till dokumenterat gammal bebyggelse". Högsäter hette Høseter på 1460-talet och Högsether på 1530-talet.
Enligt traditionen vilar den värmländske sagokungen Olof Trätälja i högen. Helt säker har man tydligen inte varit för även de två storhögarna i Säffle och i Nysäter har utpekats som Trätäljas sista viloplats. Trätälja ska ha varit son till sveakonungen Ingjald Illråde (se artikeln Anunds hög). På grund av faderns illdåd i Uppsala tvingades Olof fly till landets västra delar.
Man kan läsa om Olof Trätälja i Snorre Sturlassons Ynglingasaga från år 1241:
"När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig." (Åke Ohlmarks översättning)
Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
"Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern." (Åke Ohlmarks översättning.)
Sven Kullander skriver i sin bok Värmarnas land att förre professorn i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala, Sune Lindqvist, har lagt fram teorin att det istället är sveakungen Åle som ligger i en av storhögarna utefter Byälven. Åle var äldre bror till Ottar Vendelkråka. I Ynglingasagan berättas det att Vendelkråka var farfars farfars farfar till Olof Trätälja. Åle, som var son till Egil, sägs ha regerat svearna under 520-talet. Som grund för sin tes har Lindqvist den fornengelska dikten Beowulf.
Om man åker länsväg 665 från Borgvik mot Högsäter kan man passa på att åka med färjan Byälvan, som går över Byälven, från Fyksnäs till Högsäter. Det är Sveriges äldsta och minsta färjeled. År 2005 firade den 50 årsjubileum. Efter en tre minuter lång färd är man i Högsäter och till vänster, uppe på krönet av en grusås, ser man gravhögen, som kallas Kungshögen.
Den har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.
Högen är 28 meter i diameter och 5 meter hög. På toppen finns en avplanad yta 8 meter i diameter. I dess mitt hittar man en grop, 3–4 decimeter djup och 2,5 meter i diameter. I högens branta sidor kan man hitta enstaka stenar och smågropar. Själva gravhögen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men antas vara anlagd under yngre järnåldern.
Högen ligger strax söder om en gammal färdled som leder ner till färjestället. Man kan anta att Byälven var en viktig kommunikationsled under järnåldern och storhögarna tyder på att stormän har bott utefter Byälven. Alla storhögar ligger utefter älvens västra sida. Man vet inte varför det är på det viset. Kan dåtidens människor ha haft en föreställning om att dödsriket låg i väster, den nedgående solens land, såsom till exempel egyptierna trodde?
Söder om högen finns en husgrundsterrass som sträcker sig 70 meter söderut och med en bredd av 14 meter. 1993 utförde Värmlands museum en undersökning av terrassen. Man hittade "en stenlagd terrasskant, stora mängder lerklining, konstruktioner av lera och mjäla, stolphål samt gropar" (enligt Riksantikvarieämbetets fornsök). Boplatsen har daterats till 300-talet, under järnåldern. Man har också hittat slagg efter järnhantering. Terrassens sidor har använts för odling under 1700- eller 1800-talet.
I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv kan man läsa att "de värmländska sätergårdarna ligger centralt, i bygder som är rika på fornminnen, i omedelbar eller nära anslutning till dokumenterat gammal bebyggelse". Högsäter hette Høseter på 1460-talet och Högsether på 1530-talet.
Enligt traditionen vilar den värmländske sagokungen Olof Trätälja i högen. Helt säker har man tydligen inte varit för även de två storhögarna i Säffle och i Nysäter har utpekats som Trätäljas sista viloplats. Trätälja ska ha varit son till sveakonungen Ingjald Illråde (se artikeln Anunds hög). På grund av faderns illdåd i Uppsala tvingades Olof fly till landets västra delar.
Man kan läsa om Olof Trätälja i Snorre Sturlassons Ynglingasaga från år 1241:
"När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig." (Åke Ohlmarks översättning)
Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
"Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern." (Åke Ohlmarks översättning.)
Sven Kullander skriver i sin bok Värmarnas land att förre professorn i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala, Sune Lindqvist, har lagt fram teorin att det istället är sveakungen Åle som ligger i en av storhögarna utefter Byälven. Åle var äldre bror till Ottar Vendelkråka. I Ynglingasagan berättas det att Vendelkråka var farfars farfars farfar till Olof Trätälja. Åle, som var son till Egil, sägs ha regerat svearna under 520-talet. Som grund för sin tes har Lindqvist den fornengelska dikten Beowulf.
Fler bilder
Källor:
Informationsskylt vid platsen
Riksantikvarieämbetets fornsök
Värmarnas land, Sven Kullander, 2005
Artiklar i Värmlands folkblad 2002-07-01 och 2005-08-11
Vägar till Värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Värmland förr och nu 1972
Snorre Sturlassons Ynglingasagan (i Snorres konungasagor), översättning Åke Ohlmarks, 1961
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, nytryck i Värmland förr och nu 1956 (originalutgivningsår: 1867).
Källor:
Informationsskylt vid platsen
Riksantikvarieämbetets fornsök
Värmarnas land, Sven Kullander, 2005
Artiklar i Värmlands folkblad 2002-07-01 och 2005-08-11
Vägar till Värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Värmland förr och nu 1972
Snorre Sturlassons Ynglingasagan (i Snorres konungasagor), översättning Åke Ohlmarks, 1961
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, nytryck i Värmland förr och nu 1956 (originalutgivningsår: 1867).
