söndag 16 augusti 2009

BERGSKLÄTTEN




”ett markant blickfång i landskapsbilden”
222 sevärdheter i Värmland

Naturreservatet Bergsklätten ligger på en halvö, i norra delen av Glafsfjorden, cirka en mil väster om Arvika, mellan Sulvik och Jössefors, i Värmland. Udden är omfluten på västra sidan av Sulviken och på östra sidan av Jösseforsviken och Älgåfjorden.
Bergsklättens högsta topp ligger på latitud 59,6636 och longitud 12,4743 (WGS84).



Bergsklätten avsattes som naturreservat 1976 i syfte att i första hand bevara området som utflyktsmål och strövområde. Dessutom vill man skydda de fornlämningar och naturvetenskapligt intressanta företeelser som finns här.



Reservatet är 110 hektar stort och av den ytan är ungefär en tredjedel odlad åkermark. Det dominerande inslaget är den kilometerlånga skogsklädda bergryggen, som reser sig till cirka 45 meter i norr, och sen stupar brant ner mot vattnet i norr, väster och öster. Naturen på toppen består av karg hällmarkstallskog. Många av tallarna är mer än 200 år gamla.
Längre ner på sluttningarna går man genom grov granskog och när man kommer ner mot åkermarken passerar man genom lövskogsområden med lind, asp, hassel och lönn. När man hittar inslag av hassel tyder det ofta på att marken tidigare har varit uppodlad, och vid sjön kan man se rester av strandängsbete.

I maj täcks marken, under träd och hasselbuskar, av stora fält av vitsippor. I juli kan man få se den sällsynta klockgentianan blomma vid södra stranden. Det här är blommans nordligaste växtplats i landet. Man hittar också andra sydliga växter som till exempel plattstarr, krussilja och strandviol. I en skyddad vik på bergets östra sida växer strandveronika.

Även när det gäller fåglar så hittar man arter som normalt har en mer sydlig hemvist. Detta gäller till exempel grönsångare och gröngöling, som håller till på uddens västra sida, och nötkråka, som är på jakt efter hasselnötter. Utmed stranden kan man få syn på mindre hackspett. Ute i Glafsfjorden ligger några holmar där till exempel fisktärnan häckar. På en av holmarna, som kallas Svartholmen, råder det landstigningsförbud mellan 1 april och 1 augusti.
När dagarna är varma under sommaren flyger stora mängder
av fjärilar vid strandkanterna. Sorgmantel och amiral är ett
par arter som man kan få se.
Under lång tid var marken nedanför berget täckt av vatten och sedimenten, som lagrades på sjöns botten, blev en bra grogrund för senare tiders odlingar.

Väster om Bergsklätten ligger Bergs gård. Under många år var det ett majorsboställe ägt av kronan, men nuförtiden är det privatägt. Redan under medeltiden var gården omnämnd i handlingar från 1353. Längre fram under medeltiden är den också omnämnd när det gäller laxfiskerättigheter i Jösseforsen. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1764.



Inom reservatet finns också 16 gravanläggningar från förhistorisk tid. Äldst är en hällkista. Det tyder på att området kan ha varit befolkat redan under stenålderns senare del. Bronsåldern är representerad av gravrösen och ett par stensättningar.
Här följer en förteckning över dessa fornlämningar och jag börjar i den låglänta terrängen och följer stigen åt öster, runt reservatet, och når slutligen upp på toppen. Samtliga fornlämningar ligger i Älgå socken. Många av uppgifterna kommer från Riksantikvarieämbetets fornsök.



Fornlämning 42
Latitud 59,6588 och longitud 12,4684 (WGS84).
Det här är en övertorvad, högliknande rund stensättning som är 8 meter i diameter och 0,5 meter i höjd. I sydväst till nordväst är den täckt med röjningssten. Stensättningen är också övervuxen med lövsly, och en gammal trädstam ligger tvärs över graven.



Fornlämning 17
Latitud 59,6575 och longitud 12,4731 (WGS84).
Här ligger en hällkista omgiven av en stensättning. Stensättningen är orienterad i nord-sydlig riktning och har måtten 6,5 meter lång, 5,5 meter bred och 0,4 meter hög. Själva hällkistan, som också ligger i nord-sydlig riktning, är 3,7 meter lång och 1,4 meter bred. Den är antagligen anlagd i slutet av stenåldern.



Fornlämning 19
Här ligger ett röse (latitud 59,6545 och longitud 12,4752) och en stensättning (latitud 59,6543 och longitud 12,4751). De är sannolikt anlagda under bronsåldern.
Röset har en diameter av 11 till 13 meter och är 1,5 meter högt. I rösets yta finns flera gropar. Fem av groparna är 3 till 4 meter i diameter och 0,4 till 1 meter djupa. I västra delen av röset finns en mycket större grop som har måtten 5 meter lång, 1 till 1,5 meter bred och 0,7 meter djup. Öster om rösets mitt finns en grop där ett 1,5 meter stort block ligger blottat.
Den runda stensättningen, som har måtten 6 meter i diameter och 0,5 meter i höjd, hittar man 19 meter SSV om röset. I stensättningens mitt hittar man en 3 x 1,3 meter stor kista, som ligger i NNV-SSÖ riktning.

Fornlämning 41
Latitud 59,6552 och longitud 12,4801 (WGS84).
Här hittar man ett röse från bronsåldern, som är 7 meter i diameter och 0,6 meter högt. Det ligger 38 meter norr om stigen. Röset består av 0,2 till 0,4 meter stora stenar som till viss del är täckta av mossa. I mitten kan man se två gropar med 1 meter i diameter och 0,2 till 0,3 meter djupa.



Fornlämning 18
Latitud 59,6590 och longitud 12,4805 (WGS84).
Ett 110 x 20 meter stort gravfält, troligen från bronsåldern, bestående av 6 gravrösen. Ett av rösena är ett så kallat långröse, som är en ganska ovanlig gravtyp i Sverige. Långröset är avlångt till formen i motsats till de flesta gravrösen i Värmland som är runda. Det är orienterat i nord-sydlig riktning och är 28 meter långt, 4 meter brett och en halv meter högt. Det är uppbyggt av stenar som är 0,2 till 0,4 meter stora. Så här såg långröset ut år 1996, innan den omgivande skogen hade huggits ner.
De fem vanliga rösena är 6 till 12 meter i diameter och har en höjd av 0,4 till 1,3 meter och är uppbyggda av 0,2 till 0,4 meter stora stenar. I tre av rösena hittar man en grop i mitten, med en storlek på 3 till 5 meter i diameter och 0,2 till 0,5 meters djup. En stenkista, med storleken 0,6 x 0,5 meter, ligger i mitten av ett röse. Kistan är placerad i öst-västlig riktning.



Fornlämning 15
På södra delen av Bergsklättens topp ligger två gravrösen, troligen från bronsåldern.
Röse 15:1 (latitud 59,6617 och longitud 12,4751) är 17 till 18 meter i diameter och är 2 meter högt. Det består av 0,2 till 0,5 meter stora stenar. Många av dem är skarpkantade. I mitten hittar man en 10 meter lång grop med NÖ-SV riktning. Gropen är 5 meter bred och 1 meter djup. På tre ställen är gropen ytterligare uppgrävd och når där ett djup av 1,6 meter.
Röse 15:2 (latitud 59,6615 och longitud 12,4749), som är svårt skadat, ligger 2 meter SV om röse 15:1 och är 10 meter i diameter och 0,6 meter högt. Stenarna är 0,2 till 0,5 meter stora och även många av dessa är skarpkantade. I röset ligger ett block som är 1 meter stort.



Fornlämning 16
På den norra delen av toppen ligger tre gravrösen från bronsåldern.
Röse 16:1 (latitud 59,6636 och longitud 12,4743) är 15 till 16 meter i diameter och är 2 meter högt och består av 0,2 till 0,5 meter stora stenar. Dessa är ofta skarpkantade. I röset finns det tre gropar som har en diameter av 3 till 5 meter och med ett djup av 1 till 2 meter. På norra sidan av röset har man anlagt en trappa bestående av 0,6 meter långa, 0,3 meter breda och 0,1 meter tjocka hällar.



N.G. Djurklou beskriver i sin bok Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi om ett besök till röse 16:1, som hade kunnat sluta olyckligt.
”På den s.k Klätten flera kummel. Det längst i norr och på högsta toppen belägna har nu förvandlats till sittplats dit man uppstiger på en trapp af löst lagda stenar (denna trappa, som svek under vandrarens fötter, var nära att för en längre tid omöjliggöra vidare undersökningar); det håller 174 fot i omkrets och har fordom haft en betydlig höjd, hvilken vid kumlets förändring till hvilobänkar för dem som vilja njuta af den herrliga utsigten öfver Jösseforsen och Fjolen, betydligt reducerats.”

I detta röse gjordes en arkeologisk utgrävning på 1830-talet.
Det förekommer lite olika uppgifter om det exakta årtalet och vilka fynd man gjorde.
Djurklou skriver följande: ”I detta kummel, som år 1836 öppnades av Inspectoren Rolander, fanns en stenkista öfver 3 alnar lång och öfvertäckt af 2 gråstenshällar. Dessa aflyftades och i sjelfva kistan förmärktes förruttnade lemningar efter ett obrändt lik, samt ett dolkblad och stycken af en pincett, allt af bronce, som inlöstes till Riks Museum.”
I Riksantikvarieämbetets fornsök kan man läsa att ”i nr 16:1 hittades vid undersökning 1834 ett dolkblad och en pincett av brons. (se Djurklou).” Trots att man hänvisar till Djurklou så anger man här ett annat årtal. Det står heller ingenting om det förruttnade liket.
Det står det däremot i Med arkeologen Sverige runt: ”ett av de tre största rösena, belägna längst i N på klätten, undersöktes 1835. I röset fann man en över tre alnar lång stenkista med två gråstenshällar som tak. I kistan fanns förmultnade lämningar av ett obränt lik samt en dolk och en pincett, båda av brons. Av fynden, som förvaras i SHM (Statens Historiska Museum), är dolken omöjlig att identifiera och pincetten är bevarad endast i fragment.”
Om man går in och söker på Statens historiska museums samlingar hittar man följande text:
”714. Värmland, Jösse Hd, Älgå sn. Ett dolkblad av brons. Fragm. av bronspincett. Funna i medio av augusti månad året 1835 vid fornlämningsforskning av bruksförvaltaren Lundblad tillika med några andra personer, å berget ”Klätten” å kronosäteriet Bergs område i ovannämnda sn, där de uppkastat en mängd kullersten samt sålunda kommit till ett djup av vid pass 3 alnar och där funnit en bred häll, utgörande locket till en stenkista av ¾ alnars höjd och 2½ alnars längd samt i kistans botten kullersten, något jord, åtskilliga hårt brända kol och slutligen vid ena sidan ett litet svärd eller en tveeggad dolk av för dem okänd komposition jämte tvenne andra smärre metallstycken, som sannolikt tillhört dolkens fäste. Inlöst med 1 Rdr sp. 1836.”
På informationsskylten vid röset får man reda på att ”efter en utgrävning av det största röset 1838 har detta kunnat dateras till bronsåldern. Vid utgrävningen fann arkeologerna ett dolkblad av brons och en pincett”.
På hemsidan för Fornvårdsområden i Värmland, utgiven av Länsstyrelsen i Värmlands län, kan man läsa: ”Ett av gravrösena undersöktes 1836. Då fann man en manslång stenkista som innehöll obrända människoben, ett dolkblad och en pincett av brons”.
Fyra olika årtal alltså. Vilket är det rätta och hittade man verkligen förruttnade lämningar? Var det Inspectoren Rolander eller bruksförvaltaren Lundblad som hittade föremålen? Det enda säkra verkar vara att man hittade en dolk och en pincett.

Röse 16:2 (latitud 59,6637 och longitud 12,4745) är 6 meter i diameter och 0,5 meter högt, men är tyvärr svårt skadat. Stenarna har även här en storlek av 0,2 till 0,5 meter. I röset ligger ett block med måtten 1,7 meter långt, 1,2 meter brett och 0,6 meter högt.

Röse 16:3 (latitud 59,6637 och longitud 12,4748) är 15 meter i diameter och är 1,5 till 2 meter högt. Stenarna, som är ganska flata och många gånger skarpkantade, har en storlek av 0,2 till 0,4 meter. I mitten hittar man en grop som är 3 meter i diameter och har ett djup på 1,5 meter



Utsikt över Älgåfjorden



Källor:
Informationsskyltar på platsen.
Värmländsk natur, Björn Ehrenroth och Jan Schützer, 1996.
Naturreservat i Värmland nr 13, Länsstyrelsen i Värmland, 1996.
Med arkeologen Sverige runt, kapitelförfattare Gerhard Winberg, 1987.
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum och Länsstyrelsen i Värmland, 1986.
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (Nytryck i Värmland förr och nu 1956).
Fornvårdsområden i Värmland, Länsstyrelsen i Värmlands län.
Riksantikvarieämbetets fornsök.
Statens historiska museums katalogvisning.