Gravfältet där backsippan växer
Gravfältet har fornlämningsnummer 18:1 i Visnums socken och ligger på latitud 59,1127 N och longitud 14,1746 Ö (WGS84).
Gravfältet består av 10 gravhögar och ungefär 20 runda stensättningar. Området har en utsträckning på 80 x 60 meter i riktning NNÖ till SSV.
Högarna är mellan 6 till 11 meter i diameter och höjer sig över markytan 0,5 till 1,2 meter.
I mitten av en av högarna står en rest sten som är 1,8 meter hög, 0,9 meter bred och 0,6 meter tjock. Intill ligger en annan sten. I boken Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi skriver N. G. Djurklou: ”Wid den sistnämndes [gravhög] fot ligga tvenne kullfallna bautastenar, den ena ungefär 7 fot lång och 1 fot tjock, den andra 6 fot på 1,5 fots tjocklek. Den förra uppgifves hafva warit rest midt på högen, men troligare synes att de stått en på hvardera sidan om densamma.”
Djurklous bok gavs ut i nytryck 1954 i bokserien Värmland förr och nu. I en kommentar i den utgåvan kan man läsa: ”De av Djurklou omnämnda, då kullfallna bautastenarna kvarligga.” Den sten som nu står upp har alltså blivit upprest igen i sen tid.
Det är ganska svårt att skilja en del av högarna från stensättningarna. De runda, övertorvade stensättningarna har en diameter av 4 till 9 meter och har en höjd av 0,1 till 0,5 meter. I en del av dem kan man skymta enstaka stenar över markytan. Gravfältet har skadats av en del odlingar i dess mitt och schaktningar i omgivningen.
foto: David Castor (maj 2005)
Den fridlysta backsippan (Anemone pulsatilla), en art i familjen ranunkelväxter, hittar man vid Sommersta. Det här är nordgränsen för blommans utbredningsområde i Sverige. Den är en flerårig ört som blommar under april-maj. Den trivs bäst på torra, gräsklädda backar. Rullstensåsen vid Sommersta är då en bra växtplats.
Backsippan har utvecklat en pålrot som borrar sig djupt ner i marken för att klara av att växa på den karga marken. På varje blomskaft växer det ut en enda stor blå-violett blomkalk. Efter att blomningen är över, och under tiden som frukten mognar, kan stjälken nå en höjd av 40 cm. Själva frukten består av en nöt med ett långt, ludet utskott. På så vis får vinden lätt tag i den.
I området växer också några andra ovanliga växter. Däribland kan man notera mörkt kungsljus, rockentrav och backnejlika. Tack vare att man varje år slår och röjer gräs och sly så bevaras den ursprungliga floran.
I avdelningen med kommentarer till Erik Fernows Beskrivning över Värmland skriver Arvid Ernvik att gården Sommersta tidigast omnämndes i lagman Höldos donationsbrev från år 1268 och att den också var en av de första värmlandsgårdar som då skänktes till Riseberga kloster (ett cisterciensiskt nunnekloster i Edsbergs socken i Närke). Sommersta omnämns också i ett skadat pergamentsbrev från den 16 juli 1280.
I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv berättas att SOV (Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län) ”med olika grad av ofta berättigad tveksamhet” anser att en del sta-namn kan innehålla ett personnamn. I Sommerstas fall skulle det namnet vara ”Somar”. År 1268 stavades gårdsnamnet Sumarstathum och 1280 Somaerstadum.
Fler bilder
Källor:
Informationsskylt på platsen
Nationalencyklopedin
Riksantikvarieämbetets fornsök
Värmländsk natur, Björn Ehrenroth och Jan Schützer, 1996.
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981.
Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1866 (nytryck utgiven i Värmland förr och nu, 1954).
Beskrifning öfwer Wärmeland, Erik Fernow, 1773 (nyutgåva med kommentarer av Arvid Ernvik, 1977).
