KORPBERGET

 

 


Fornborgen där Odens fåglar flyger

På höjderna öster om Norsälven, och söder om E18, sträcker ett fornlämningsområde ut sig.

Vi ska besöka några av dessa fornminnen genom att följa stigen som slingrar sig från parkeringsplatsen, på E18:s södra sida, upp på Korpberget och sen ända fram till två gravrösen, som ligger på berget söder om Korpberget (enligt Djurklou kallas det för Lilla Årsåsberget). Vid det laget har vi utsikt över Vänern (Åsfjorden).
Alla de här omnämnda fornlämningarna ligger i Segerstad socken i Värmland.
Merparten av informationen har jag hämtat från Riksantikvarieämbetets fornsök.

Segerstad 16

Här ligger två gravrösen, troligen från bronsåldern, på cirka 50-60 meters avstånd från Norsälvens strand, på moränmark som sluttar mot VSV.


Segerstad 16:1

Detta röse, som är 17 meter i diameter och har en höjd på 1,7 meter, består av stenar med 0,25 till 0,5 meters storlek. I rösets mitt finner man en grop som mäter 3 x 3 meter och har ett djup på 0,5 meter. I den del av röset som vetter mot VNV finns ett 7 x 4 meter stort område bortplockat till en höjd på 0,6 meter. Många av stenarna är överväxta med mossa.
Koordinater N 59° 22' 12,43", E 13° 11' 23,40" (WGS84)


Segerstad 16:2

10 meter NNV om 16:1 ligger röse 16:2, som har en diameter på 10 meter och en höjd på 0,6 meter. Stenarna är ungefär lika stora som i 16:1. Röset har under historiens gång blivit något omplockat i ytan och i kanterna. Även i det här röset hittar man en grop i dess mitt och den har måtten 5,5 x 1,5 meter och ett djup på 0,6 meter. Många av stenarna är överväxta med mossa.
Koordinater N 59° 22' 13,24", E 13° 11' 22,13" (WGS84)

Segerstad 15

Här ligger ett röse och tre stensättningar i tallskog på en hällmark som sluttar ner mot Norsälven. Dessa fornlämningar är troligen anlagda under bronsåldern.


Segerstad 15:1

Röset är 10 meter i diameter och har en höjd på 0,9 meter och är uppbyggt av stenar med en storlek mellan 0,2 meter och 0,4 meter. Några enstaka stenar är upptill 0,6 meter i storlek. På grund av utbyggnader har röset fått en geometrisk form med fem kanter. Dess NNV sida är dubbelt så lång som de övriga sidorna.
Koordinater N 59° 21' 58,36", E 13° 11' 18,47" (WGS84)

Segerstad 15:2

Rund stensättning med en diameter på 3,5 meter och en höjd på 0,25 meter. Den består av 0,2 till 0,3 meter stora, övermossade stenar.
Koordinater N 59° 21' 59,35", E 13° 11' 19,34" (WGS84)

Segerstad 15:3

Rektangulär stensättning, med måtten 8 x 5 meter och en höjd på 0,3 meter, som är fylld med 0,1 till 0,4 meter stora stenar. I kantpartierna hittar man några stenar som är 0,7 till 0,9 meter stora. I mitten finns en grop med 1 meters storlek och 0,3 meters djup.
Koordinater N 59° 21' 58,76", E 13° 11' 19,20" (WGS84)

Segerstad 15:4

Rund stensättning som har en diameter på 6,5 meter och en höjd på 0,4 meter. Den är fylld med övermossade stenar med en storlek på 0,2 till 0,4 meter. Stenar har blivit omplockade i ytan och i mitten finns en grop som är 1,5 x 1,5 meter stor och 0,25 meter djup.
Koordinater N 59° 22' 0,20", E 13° 11' 21,75" (WGS84)



Segerstad 11:1

Högst uppe på Korpberget, i gles tallskog, ligger en fornborg.

Den har en utsträckning på 210 x 80 meter i NNÖ-SSV riktning. I väster, söder och öster stupar berget brant ner, men i nordväst och runt till nordöst, där marken är mer långsluttande, finns en 160 meter lång stenvall. Den är 2 till 4 meter bred och har en höjd på mellan 0,6 och 3 meter, sedd från utsidan.

Murarna har bitvis rasat ut. Murarna kan ha innehållit trä, men enligt Hans Lind verkar inte detta vara troligt eftersom det finns en 2 meter lång kallmurning i NNÖ, men han tillägger också att denna bedömning är högst osäker (en kallmurning består av stenar lagda i skift utan murbruk). Man har inte hittat några brandspår i murarna. I norra delen finns en 2 meter bred bergskreva som arkeologerna förmodar är en ingång. Ett frågetecken angående muren finns också i norr. Där är murarna som svagast, och uppvisar inga rasmassor, trots att det därifrån är lättast att nå upp på berget.

Inuti fornborgen ligger ett gravfält, vilket är ovanligt. Vanligtvis daterar man fornborgarna till järnålderns mellersta period, som sträcker sig från år 400 till 600 e.Kr., och rösena till bronsåldern, 1500-500 f.Kr. I det här fallet kan fornborgen och rösena möjligtvis ha byggts samtidigt och då skulle borgen ha kunnat vara en befäst boplats under bronsåldern. Så länge fornborgen, och gravfältet, inte är arkeologiskt undersökta så kan forskarna inte besvara den frågan.

Koordinater N 59° 21' 51,38", E 13° 11' 25,51" (WGS84)


Segerstad 42:1

Gravfältet, som ligger inom Korpbergets fornborg, består av sju fornlämningar, två rösen och fem stensättningar (varav en osäker). Rösena har en diameter på 7 till 16 meter och en höjd på 0,8 till 2 meter och består av stenar med en storlek på 0,25 till 0,5 meter.

I det större röset hittar man fem gropar med en storlek på 1,5 till 4 meter och ett djup på 1 meter. I nordväst finns en grop i vilken man kan se en stenkista med måtten 2,5 x 1 meter. Den är kallmurad och består av 0,25 till 0,4 meter långa stenar. I ändarna ligger två hällar med måtten 1 x 0,7 x 0,7 och 0,15 meter. Djurklou berättar att ”i sjelfva grafkistan sågos lemningarne efter en stor nu förmultnad björk, som utvisade att dess förstöring inträffat i långt hänsvunnen tid”. I det mindre röset kan man ana en kantkedja, 0,3 meter hög och med 0,3 till 0,5 meter långa stenar.

De runda stensättningarna är 2 till 6,5 meter i diameter och 0,15 till 0,3 meter höga. De består av 0,1 till 0,25 meter stora stenar, som genom århundradena har blivit något omplockade.

Koordinater N 59° 21' 52,04", E 13° 11' 25,75" (WGS84)




Utsikt över Vänern (Åsfjorden) från Korpbergets fornborg

Segerstad 130:1

Cirka 350 meter öster om Korpberget ligger gården Lilla Årsås. Här gjordes ett lösfynd av en skafthålsyxa. Den ingår i friherre C. Cederströms samling, inköpt av Historiska museet år 1886 för 200 kronor. I Ernst Nygrens bok Värmlands stenålder finns den upptagen med inventarienummer 7943 (729).
Koordinater N 59° 21' 45,31", E 13° 11' 44,71" (WGS84)

Segerstad 12:1

Korpbergets södra stup

För att komma till nästa gravröse måste man återvända till norra delen av fornborgen där stigen för oss nerför berget.
Stigen löper sen genom dalgången, mellan Korpberget och Lilla Årsåsberget, där man tidigare kunde gå genom en John Bauer-liknande skog. Efter skogsavverkning är marken svårgenomtränglig på grund av ris och sly.

Det här röset har en diameter på 9 meter och en höjd på 1 meter och ligger i en starkt sluttande bergssida åt väster. Stenarna, som består av röd, kantig granit, har en storlek på 0,2 till 0,4 meter. En tre meter lång kallmurad del finns i södra kanten. Den är 0,5 meter hög och är byggd av 0,3 till 0,4 meter långa stenar. I rösets mitt finns en grop med måtten 2 x 2 meter och med ett djup på 1 meter. Troligen anlagd under bronsåldern.
Koordinater N 59° 21' 47,21", E 13° 11' 21,86" (WGS84)


Segerstad 13

På krönet av Lilla Årsåsberget ligger två gravrösen från bronsåldern.

Segerstad 13:1

Röset, som består av 0,25 till 0,6 meter stora stenar av röd granit, är 19 meter i diameter och höjer sig 2,5 meter över marken. Det finns ett intakt kallmurat parti i den sydöstra kanten av röset. Det är 0,5 meter högt och 1,5 meter långt och är murat av 0,3 till 0,6 meter långa stenar.

I mitten finns ett 5 x 5 meter stort bortplockat parti där man finner två gropar. Den ena gropen är 1 meter i diameter och 0,4 meter djup och den andra är 2 meter i diameter och 1,5 meter djup. I botten på den största gropen kan man se en stenrad som är 1,2 meter lång och 0,4 m hög och uppbyggd av 0,3 till 0,5 meter långa stenar. Det kan vara sidan av en stenkista. Rösets södra del är delvis skadat av stentäkt.

Koordinater N 59° 21' 36,80", E 13° 11' 21,71" (WGS84)

Segerstad 13:2

Det här röset är 1,8 meter högt och har en diameter på 11 meter. Stenarna består av bruten röd granit och är 0,2 till 0,4 meter stora. Även i det här röset finns en grop i mitten. Det är 2,5 meter i diameter och 1,2 meter djupt.
Koordinater N 59° 21' 37,48", E 13° 11' 21,85" (WGS84)

Fler bilder


Källor:
Riksantikvarieämbetets fornsök
Informationsskyltar på platsen
Befästa berg – hägnade höjder, C-uppsats i arkeologi, Hans Lind, 1993.
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum och Länsstyrelsen i Värmland, 1986.
Värmlands stenålder, Ernst Nygren, 1914.
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (nytryck i Värmland förr och nu 1956).
*

NÄSUDDEN

Fornlämning nr 29, Stavnäs socken

Efter en vandring på en cirka 500 meter lång skogsstig, från närmaste landsväg, kommer man ut i en stor glänta på Glafsfjordens västra strand. I dess mitt ligger Näsuddens stora gravröse från bronsåldern. Det har fornlämningsnummer 29, i Stavnäs socken, Värmland.

Fornlämning nr 30, Stavnäs socken

Om man följer skogsstigen ytterligare cirka 450 meter norrut, utefter stranden, så når man fram till ett litet gravröse, också från bronsåldern, med fornlämningsnummer 30.

Gravröse fornlämningsnummer 29, Stavnäs socken

 

Gravrösets koordinater är N 59° 29' 44,81", E 12° 42' 17,93" (WGS84).

Det här röset är ett av de största i Värmland.

I sin bok Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi anger N.G. Djurklou till och med att det skulle vara Värmlands största. Nu är det inte riktigt så. Det rekordet innehar gravröset på Lövåsudden, i Glava socken (det röset ligger också på Glafsfjordens västra strand).

Enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister är Näsuddsröset i stort sett runt, med måtten 40 x 30 meter i öst-västlig riktning, och det har en höjd av 4 – 6,5 meter.

 Dess sidor mot norr, öster och söder är mest intakta och sluttar brant ner mot den omgivande marken. Rösets östra del är mest välbevarad och ger ett mäktigt intryck när man ser det från sjösidan. Det var förmodligen meningen också. Det gällde att visa upp en maktsymbol inför de människor som utnyttjade Glafsfjorden som vattenled.

Den västra sidan är långsluttande och leder upp till rösets mitt där man finner två stora gropar. Den ena är 16 meter lång (öst-västlig riktning) och är 8 meter bred. Dess djup är 2,5 meter. Söder om den första gropen ligger en grop som är 10 meter i diameter och 1,5 meter djup. Väster om rösets mittparti finner man en tredje grop som är 6 meter i diameter och 1,5 meter djup.

Delar av röset är övermossat, framförallt dess östra sida.

Arkelogen Michael Jerkemark skriver i Gillbergadalens fornlämningar att man på den norra sidan av röset har plockat ur sten som sen har ”lagts till något som kan likna en fyrkant, väl avgränsad till den omgivande terrängen”. Fyrkantens norra del är ganska låg men höjer sig successivt ju närmare man kommer platsen för urplockningen och övergår gradvis i röset. Jerkemark antar att röset har använts under längre tid. ”Gravplundrare skulle väl inte lägga det urplockade materialet på ordnat vis?” frågar han sig.

Djurklou påstår att ”en Konung skall här ligga begravd”, men eftersom röset inte har blivit arkeologiskt undersökt så vet man inte vad som döljer sig i dess inre.

Gravröse fornlämningsnummer 30, Stavnäs socken

Detta röse har koordinaterna N 59° 29' 55,44", E 12° 42' 37,02" (WGS84).

Fornlämningsregistret noterar att röset är 11 meter i diameter och att dess höjd är 1,1 meter. Storleken på stenarna är 0,2 – 0,5 meter. I rösets mitt kan man se en grop med måtten 6 x 6 x 0,7 meter.

Fler bilder

Källor:

Gillbergadalens fornlämningar, C-uppsats i arkeologi, Michael Jerkemark, 1990.

Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (återutgivning i Värmland förr och nu, 1956).

Riksantikvarieämbetets fornsök.

Informationskyltar på plats.
*

SOMMERSTA

Gravfältet där backsippan växer

I ån Vismans dalgång ligger fem små grusåsar väster om, och strax intill väg 26 (tidigare väg 64), två kilometer söder om Visnums kyrka, i Värmland. De ingår i den rullstensås som kallas Visnumsåsen. På fyra av de sydligaste kullarna har man under järnåldern anlagt gravfält (på den femte åsen ligger Visnums kyrkas begravningsplats). De fyra gravfälten kallas Backa, Vall, Barbrohöjden och Sommersta. Den här artikeln ska handla om Sommersta.

Gravfältet har fornlämningsnummer 18:1 i Visnums socken och ligger på latitud 59,1127 N och longitud 14,1746 Ö (WGS84).

Gravfältet består av 10 gravhögar och ungefär 20 runda stensättningar. Området har en utsträckning på 80 x 60 meter i riktning NNÖ till SSV.
Högarna är mellan 6 till 11 meter i diameter och höjer sig över markytan 0,5 till 1,2 meter.

I mitten av en av högarna står en rest sten som är 1,8 meter hög, 0,9 meter bred och 0,6 meter tjock. Intill ligger en annan sten. I boken Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi skriver N. G. Djurklou: ”Wid den sistnämndes [gravhög] fot ligga tvenne kullfallna bautastenar, den ena ungefär 7 fot lång och 1 fot tjock, den andra 6 fot på 1,5 fots tjocklek. Den förra uppgifves hafva warit rest midt på högen, men troligare synes att de stått en på hvardera sidan om densamma.”

Djurklous bok gavs ut i nytryck 1954 i bokserien Värmland förr och nu. I en kommentar i den utgåvan kan man läsa: ”De av Djurklou omnämnda, då kullfallna bautastenarna kvarligga.” Den sten som nu står upp har alltså blivit upprest igen i sen tid.

Det är ganska svårt att skilja en del av högarna från stensättningarna. De runda, övertorvade stensättningarna har en diameter av 4 till 9 meter och har en höjd av 0,1 till 0,5 meter. I en del av dem kan man skymta enstaka stenar över markytan. Gravfältet har skadats av en del odlingar i dess mitt och schaktningar i omgivningen.


foto: David Castor (maj 2005)

Den fridlysta backsippan (Anemone pulsatilla), en art i familjen ranunkelväxter, hittar man vid Sommersta. Det här är nordgränsen för blommans utbredningsområde i Sverige. Den är en flerårig ört som blommar under april-maj. Den trivs bäst på torra, gräsklädda backar. Rullstensåsen vid Sommersta är då en bra växtplats.

Backsippan har utvecklat en pålrot som borrar sig djupt ner i marken för att klara av att växa på den karga marken. På varje blomskaft växer det ut en enda stor blå-violett blomkalk. Efter att blomningen är över, och under tiden som frukten mognar, kan stjälken nå en höjd av 40 cm. Själva frukten består av en nöt med ett långt, ludet utskott. På så vis får vinden lätt tag i den.

I området växer också några andra ovanliga växter. Däribland kan man notera mörkt kungsljus, rockentrav och backnejlika. Tack vare att man varje år slår och röjer gräs och sly så bevaras den ursprungliga floran.

I avdelningen med kommentarer till Erik Fernows Beskrivning över Värmland skriver Arvid Ernvik att gården Sommersta tidigast omnämndes i lagman Höldos donationsbrev från år 1268 och att den också var en av de första värmlandsgårdar som då skänktes till Riseberga kloster (ett cisterciensiskt nunnekloster i Edsbergs socken i Närke). Sommersta omnämns också i ett skadat pergamentsbrev från den 16 juli 1280.

I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv berättas att SOV (Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län) ”med olika grad av ofta berättigad tveksamhet” anser att en del sta-namn kan innehålla ett personnamn. I Sommerstas fall skulle det namnet vara ”Somar”. År 1268 stavades gårdsnamnet Sumarstathum och 1280 Somaerstadum.

Sommersta ligger på västra sidan av väg 26


Fler bilder

Källor:

Informationsskylt på platsen

Nationalencyklopedin

Riksantikvarieämbetets fornsök

Värmländsk natur, Björn Ehrenroth och Jan Schützer, 1996.

Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981.

Bidrag till östra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1866 (nytryck utgiven i Värmland förr och nu, 1954).

Beskrifning öfwer Wärmeland, Erik Fernow, 1773 (nyutgåva med kommentarer av Arvid Ernvik, 1977).

BERGSKLÄTTEN

”ett markant blickfång i landskapsbilden”
222 sevärdheter i Värmland

Naturreservatet Bergsklätten ligger på en halvö, i norra delen av Glafsfjorden, cirka en mil väster om Arvika, mellan Sulvik och Jössefors, i Värmland. Udden är omfluten på västra sidan av Sulviken och på östra sidan av Jösseforsviken och Älgåfjorden.
Bergsklättens högsta topp ligger på latitud 59,6636 och longitud 12,4743 (WGS84).

Bergsklätten avsattes som naturreservat 1976 i syfte att i första hand bevara området som utflyktsmål och strövområde. Dessutom vill man skydda de fornlämningar och naturvetenskapligt intressanta företeelser som finns här.



Reservatet är 110 hektar stort och av den ytan är ungefär en tredjedel odlad åkermark. Det dominerande inslaget är den kilometerlånga skogsklädda bergryggen, som reser sig till cirka 45 meter i norr, och sen stupar brant ner mot vattnet i norr, väster och öster. Naturen på toppen består av karg hällmarkstallskog. Många av tallarna är mer än 200 år gamla.
Längre ner på sluttningarna går man genom grov granskog och när man kommer ner mot åkermarken passerar man genom lövskogsområden med lind, asp, hassel och lönn. När man hittar inslag av hassel tyder det ofta på att marken tidigare har varit uppodlad, och vid sjön kan man se rester av strandängsbete.

I maj täcks marken, under träd och hasselbuskar, av stora fält av vitsippor. I juli kan man få se den sällsynta klockgentianan blomma vid södra stranden. Det här är blommans nordligaste växtplats i landet. Man hittar också andra sydliga växter som till exempel plattstarr, krussilja och strandviol. I en skyddad vik på bergets östra sida växer strandveronika.

Även när det gäller fåglar så hittar man arter som normalt har en mer sydlig hemvist. Detta gäller till exempel grönsångare och gröngöling, som håller till på uddens västra sida, och nötkråka, som är på jakt efter hasselnötter. Utmed stranden kan man få syn på mindre hackspett. Ute i Glafsfjorden ligger några holmar där till exempel fisktärnan häckar. På en av holmarna, som kallas Svartholmen, råder det landstigningsförbud mellan 1 april och 1 augusti.
När dagarna är varma under sommaren flyger stora mängder

av fjärilar vid strandkanterna. Sorgmantel och amiral är ett

par arter som man kan få se.
Under lång tid var marken nedanför berget täckt av vatten och sedimenten, som lagrades på sjöns botten, blev en bra grogrund för senare tiders odlingar.

Väster om Bergsklätten ligger Bergs gård. Under många år var det ett majorsboställe ägt av kronan, men nuförtiden är det privatägt. Redan under medeltiden var gården omnämnd i handlingar från 1353. Längre fram under medeltiden är den också omnämnd när det gäller laxfiskerättigheter i Jösseforsen. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1764.



Inom reservatet finns också 16 gravanläggningar från förhistorisk tid. Äldst är en hällkista. Det tyder på att området kan ha varit befolkat redan under stenålderns senare del. Bronsåldern är representerad av gravrösen och ett par stensättningar.
Här följer en förteckning över dessa fornlämningar och jag börjar i den låglänta terrängen och följer stigen åt öster, runt reservatet, och når slutligen upp på toppen. Samtliga fornlämningar ligger i Älgå socken. Många av uppgifterna kommer från Riksantikvarieämbetets fornsök.



Fornlämning 42
Latitud 59,6588 och longitud 12,4684 (WGS84).
Det här är en övertorvad, högliknande rund stensättning som är 8 meter i diameter och 0,5 meter i höjd. I sydväst till nordväst är den täckt med röjningssten. Stensättningen är också övervuxen med lövsly, och en gammal trädstam ligger tvärs över graven.



Fornlämning 17
Latitud 59,6575 och longitud 12,4731 (WGS84).
Här ligger en hällkista omgiven av en stensättning. Stensättningen är orienterad i nord-sydlig riktning och har måtten 6,5 meter lång, 5,5 meter bred och 0,4 meter hög. Själva hällkistan, som också ligger i nord-sydlig riktning, är 3,7 meter lång och 1,4 meter bred. Den är antagligen anlagd i slutet av stenåldern.



Fornlämning 19
Här ligger ett röse (latitud 59,6545 och longitud 12,4752) och en stensättning (latitud 59,6543 och longitud 12,4751). De är sannolikt anlagda under bronsåldern.
Röset har en diameter av 11 till 13 meter och är 1,5 meter högt. I rösets yta finns flera gropar. Fem av groparna är 3 till 4 meter i diameter och 0,4 till 1 meter djupa. I västra delen av röset finns en mycket större grop som har måtten 5 meter lång, 1 till 1,5 meter bred och 0,7 meter djup. Öster om rösets mitt finns en grop där ett 1,5 meter stort block ligger blottat.
Den runda stensättningen, som har måtten 6 meter i diameter och 0,5 meter i höjd, hittar man 19 meter SSV om röset. I stensättningens mitt hittar man en 3 x 1,3 meter stor kista, som ligger i NNV-SSÖ riktning.

Fornlämning 41
Latitud 59,6552 och longitud 12,4801 (WGS84).
Här hittar man ett röse från bronsåldern, som är 7 meter i diameter och 0,6 meter högt. Det ligger 38 meter norr om stigen. Röset består av 0,2 till 0,4 meter stora stenar som till viss del är täckta av mossa. I mitten kan man se två gropar med 1 meter i diameter och 0,2 till 0,3 meter djupa.



Fornlämning 18
Latitud 59,6590 och longitud 12,4805 (WGS84).
Ett 110 x 20 meter stort gravfält, troligen från bronsåldern, bestående av 6 gravrösen. Ett av rösena är ett så kallat långröse, som är en ganska ovanlig gravtyp i Sverige. Långröset är avlångt till formen i motsats till de flesta gravrösen i Värmland som är runda. Det är orienterat i nord-sydlig riktning och är 28 meter långt, 4 meter brett och en halv meter högt. Det är uppbyggt av stenar som är 0,2 till 0,4 meter stora. Så här såg långröset ut år 1996, innan den omgivande skogen hade huggits ner.
De fem vanliga rösena är 6 till 12 meter i diameter och har en höjd av 0,4 till 1,3 meter och är uppbyggda av 0,2 till 0,4 meter stora stenar. I tre av rösena hittar man en grop i mitten, med en storlek på 3 till 5 meter i diameter och 0,2 till 0,5 meters djup. En stenkista, med storleken 0,6 x 0,5 meter, ligger i mitten av ett röse. Kistan är placerad i öst-västlig riktning.



Fornlämning 15
På södra delen av Bergsklättens topp ligger två gravrösen, troligen från bronsåldern.
Röse 15:1 (latitud 59,6617 och longitud 12,4751) är 17 till 18 meter i diameter och är 2 meter högt. Det består av 0,2 till 0,5 meter stora stenar. Många av dem är skarpkantade. I mitten hittar man en 10 meter lång grop med NÖ-SV riktning. Gropen är 5 meter bred och 1 meter djup. På tre ställen är gropen ytterligare uppgrävd och når där ett djup av 1,6 meter.
Röse 15:2 (latitud 59,6615 och longitud 12,4749), som är svårt skadat, ligger 2 meter SV om röse 15:1 och är 10 meter i diameter och 0,6 meter högt. Stenarna är 0,2 till 0,5 meter stora och även många av dessa är skarpkantade. I röset ligger ett block som är 1 meter stort.



Fornlämning 16
På den norra delen av toppen ligger tre gravrösen från bronsåldern.
Röse 16:1 (latitud 59,6636 och longitud 12,4743) är 15 till 16 meter i diameter och är 2 meter högt och består av 0,2 till 0,5 meter stora stenar. Dessa är ofta skarpkantade. I röset finns det tre gropar som har en diameter av 3 till 5 meter och med ett djup av 1 till 2 meter. På norra sidan av röset har man anlagt en trappa bestående av 0,6 meter långa, 0,3 meter breda och 0,1 meter tjocka hällar.



N.G. Djurklou beskriver i sin bok Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi om ett besök till röse 16:1, som hade kunnat sluta olyckligt.
”På den s.k Klätten flera kummel. Det längst i norr och på högsta toppen belägna har nu förvandlats till sittplats dit man uppstiger på en trapp af löst lagda stenar (denna trappa, som svek under vandrarens fötter, var nära att för en längre tid omöjliggöra vidare undersökningar); det håller 174 fot i omkrets och har fordom haft en betydlig höjd, hvilken vid kumlets förändring till hvilobänkar för dem som vilja njuta af den herrliga utsigten öfver Jösseforsen och Fjolen, betydligt reducerats.”

I detta röse gjordes en arkeologisk utgrävning på 1830-talet.
Det förekommer lite olika uppgifter om det exakta årtalet och vilka fynd man gjorde.
Djurklou skriver följande: ”I detta kummel, som år 1836 öppnades av Inspectoren Rolander, fanns en stenkista öfver 3 alnar lång och öfvertäckt af 2 gråstenshällar. Dessa aflyftades och i sjelfva kistan förmärktes förruttnade lemningar efter ett obrändt lik, samt ett dolkblad och stycken af en pincett, allt af bronce, som inlöstes till Riks Museum.”
I Riksantikvarieämbetets fornsök kan man läsa att ”i nr 16:1 hittades vid undersökning 1834 ett dolkblad och en pincett av brons. (se Djurklou).” Trots att man hänvisar till Djurklou så anger man här ett annat årtal. Det står heller ingenting om det förruttnade liket.
Det står det däremot i Med arkeologen Sverige runt: ”ett av de tre största rösena, belägna längst i N på klätten, undersöktes 1835. I röset fann man en över tre alnar lång stenkista med två gråstenshällar som tak. I kistan fanns förmultnade lämningar av ett obränt lik samt en dolk och en pincett, båda av brons. Av fynden, som förvaras i SHM (Statens Historiska Museum), är dolken omöjlig att identifiera och pincetten är bevarad endast i fragment.”
Om man går in och söker på Statens historiska museums samlingar hittar man följande text:
”714. Värmland, Jösse Hd, Älgå sn. Ett dolkblad av brons. Fragm. av bronspincett. Funna i medio av augusti månad året 1835 vid fornlämningsforskning av bruksförvaltaren Lundblad tillika med några andra personer, å berget ”Klätten” å kronosäteriet Bergs område i ovannämnda sn, där de uppkastat en mängd kullersten samt sålunda kommit till ett djup av vid pass 3 alnar och där funnit en bred häll, utgörande locket till en stenkista av ¾ alnars höjd och 2½ alnars längd samt i kistans botten kullersten, något jord, åtskilliga hårt brända kol och slutligen vid ena sidan ett litet svärd eller en tveeggad dolk av för dem okänd komposition jämte tvenne andra smärre metallstycken, som sannolikt tillhört dolkens fäste. Inlöst med 1 Rdr sp. 1836.”
På informationsskylten vid röset får man reda på att ”efter en utgrävning av det största röset 1838 har detta kunnat dateras till bronsåldern. Vid utgrävningen fann arkeologerna ett dolkblad av brons och en pincett”.
På hemsidan för Fornvårdsområden i Värmland, utgiven av Länsstyrelsen i Värmlands län, kan man läsa: ”Ett av gravrösena undersöktes 1836. Då fann man en manslång stenkista som innehöll obrända människoben, ett dolkblad och en pincett av brons”.
Fyra olika årtal alltså. Vilket är det rätta och hittade man verkligen förruttnade lämningar? Var det Inspectoren Rolander eller bruksförvaltaren Lundblad som hittade föremålen? Det enda säkra verkar vara att man hittade en dolk och en pincett.

Röse 16:2 (latitud 59,6637 och longitud 12,4745) är 6 meter i diameter och 0,5 meter högt, men är tyvärr svårt skadat. Stenarna har även här en storlek av 0,2 till 0,5 meter. I röset ligger ett block med måtten 1,7 meter långt, 1,2 meter brett och 0,6 meter högt.

Röse 16:3 (latitud 59,6637 och longitud 12,4748) är 15 meter i diameter och är 1,5 till 2 meter högt. Stenarna, som är ganska flata och många gånger skarpkantade, har en storlek av 0,2 till 0,4 meter. I mitten hittar man en grop som är 3 meter i diameter och har ett djup på 1,5 meter



Utsikt över Älgåfjorden

Fler bilder

Källor:
Informationsskyltar på platsen.
Värmländsk natur, Björn Ehrenroth och Jan Schützer, 1996.
Naturreservat i Värmland nr 13, Länsstyrelsen i Värmland, 1996.
Med arkeologen Sverige runt, kapitelförfattare Gerhard Winberg, 1987.
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum och Länsstyrelsen i Värmland, 1986.
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N.G. Djurklou, 1867 (Nytryck i Värmland förr och nu 1956).
Fornvårdsområden i Värmland, Länsstyrelsen i Värmlands län.
Riksantikvarieämbetets fornsök.
Statens historiska museums katalogvisning.

KUNGSHÖGEN VID HÖGSÄTER

Ligger Olof Trätälja begravd här?

Om man åker länsväg 665 från Borgvik mot Högsäter kan man passa på att åka med färjan Byälvan, som går över Byälven, från Fyksnäs till Högsäter. Det är Sveriges äldsta och minsta färjeled. År 2005 firade den 50 årsjubileum. Efter en tre minuter lång färd är man i Högsäter och till vänster, uppe på krönet av en grusås, ser man gravhögen, som kallas Kungshögen.
Den har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.



Högen är 28 meter i diameter och 5 meter hög. På toppen finns en avplanad yta 8 meter i diameter. I dess mitt hittar man en grop, 3–4 decimeter djup och 2,5 meter i diameter. I högens branta sidor kan man hitta enstaka stenar och smågropar. Själva gravhögen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men antas vara anlagd under yngre järnåldern.



Högen ligger strax söder om en gammal färdled som leder ner till färjestället. Man kan anta att Byälven var en viktig kommunikationsled under järnåldern och storhögarna tyder på att stormän har bott utefter Byälven. Alla storhögar ligger utefter älvens västra sida. Man vet inte varför det är på det viset. Kan dåtidens människor ha haft en föreställning om att dödsriket låg i väster, den nedgående solens land, såsom till exempel egyptierna trodde?



Söder om högen finns en husgrundsterrass som sträcker sig 70 meter söderut och med en bredd av 14 meter. 1993 utförde Värmlands museum en undersökning av terrassen. Man hittade "en stenlagd terrasskant, stora mängder lerklining, konstruktioner av lera och mjäla, stolphål samt gropar" (enligt Riksantikvarieämbetets fornsök). Boplatsen har daterats till 300-talet, under järnåldern. Man har också hittat slagg efter järnhantering. Terrassens sidor har använts för odling under 1700- eller 1800-talet.



I boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv kan man läsa att "de värmländska sätergårdarna ligger centralt, i bygder som är rika på fornminnen, i omedelbar eller nära anslutning till dokumenterat gammal bebyggelse". Högsäter hette Høseter på 1460-talet och Högsether på 1530-talet.
　
Enligt traditionen vilar den värmländske sagokungen Olof Trätälja i högen. Helt säker har man tydligen inte varit för även de två storhögarna i Säffle och i Nysäter har utpekats som Trätäljas sista viloplats. Trätälja ska ha varit son till sveakonungen Ingjald Illråde (se artikeln Anunds hög). På grund av faderns illdåd i Uppsala tvingades Olof fly till landets västra delar.



Man kan läsa om Olof Trätälja i Snorre Sturlassons Ynglingasaga från år 1241:
"När Olav, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort kung Ingjalds ätt och alla hans vänner. Olav gav sig först till Närke, men när svearna spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna till den å som norrifrån faller ut i Vänern och heter Älven. Där slog han och hans folk sig ner och började röja skogen och svedja och bränna och sedan bebygga landet och där vart brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod spordes om Olav att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, och den utväg han funnit syntes dem smädlig." (Åke Ohlmarks översättning)

Vidare berättar Sturlasson om Olof Trätäljas död:
"Det var mycket folk som for biltogt [biltog = fredlös, min anm.] från Svitjod, utdrivet av konung Ivar. De sporde att Olav Trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, och dit drev till honom en sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svärt oår med hungersnöd, och för det gav de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att skylla både äring och äringslöshet på kungen. Konung Olav var inte mycket för att blota, och det likade svearna illa, då de trodde att därav kom missväxten. Så drog svearna samman en här, for mot kung Olav och inringade hans gård, brände honom inne och gav honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern." (Åke Ohlmarks översättning.)

Sven Kullander skriver i sin bok Värmarnas land att förre professorn i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala, Sune Lindqvist, har lagt fram teorin att det istället är sveakungen Åle som ligger i en av storhögarna utefter Byälven. Åle var äldre bror till Ottar Vendelkråka. I Ynglingasagan berättas det att Vendelkråka var farfars farfars farfar till Olof Trätälja. Åle, som var son till Egil, sägs ha regerat svearna under 520-talet. Som grund för sin tes har Lindqvist den fornengelska dikten Beowulf.

Fler bilder


Källor:
Informationsskylt vid platsen
Riksantikvarieämbetets fornsök
Värmarnas land, Sven Kullander, 2005
Artiklar i Värmlands folkblad 2002-07-01 och 2005-08-11
Vägar till Värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Värmland förr och nu 1972
Snorre Sturlassons Ynglingasagan (i Snorres konungasagor), översättning Åke Ohlmarks, 1961
Bidrag till westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, nytryck i Värmland förr och nu 1956 (originalutgivningsår: 1867).